If you were a DNA-molecule, I'd like to be helicase-enzyme, so I'd get to un-zip your genes.
Haha, igår köpte jag 50 kg vikter för att kunna styrketräna hemma och bli av med min gamla träningsskada i axeln. Jag tappade dock lådan på parkeringen en kilometer hemifrån. Den gick sönder. Jag fick ragga skjuts av en snäll dam.
Dessutom träffade jag en ännu snällare dam igår på Rydbergs pub. Hon var från Borlänge. Gud vad jag älskar Borlänge.
I morgon ska jag ligga hemma o käka godis och läsa "Matematisk analys i en variabel" samt "Algebra och geometri", detta eftersom jag kommer "försova mig" till föreläsningen klockan tio imorgon.
Livet är en påse med jordnötter: det är fett och salt, och jävligt gott en fredagskväll.
Dessutom träffade jag en ännu snällare dam igår på Rydbergs pub. Hon var från Borlänge. Gud vad jag älskar Borlänge.
I morgon ska jag ligga hemma o käka godis och läsa "Matematisk analys i en variabel" samt "Algebra och geometri", detta eftersom jag kommer "försova mig" till föreläsningen klockan tio imorgon.
Livet är en påse med jordnötter: det är fett och salt, och jävligt gott en fredagskväll.
Like a ton of bricks
För att återknyta lite till förra veckan så fick jag visst VG på både optiken och vågläran. Det är därför jag gillar att plugga. Man lär sig så himla mycket. Nu är det bara Atomfysik, Relativitetsteori, Kärnfysik och Partikelfysik kvar, detta tentas på Fredag.
Jag lyckades bli klar med den sista labbrapporten idag också. Ett moment som hängt i luften oroväckande länge. Alla utom två lämnades in för sent. Vad som gjorde mig lite lack var att jag redan skrivit inlämningsdatum på alla labbar innan jag gick till Fysicum. När jag sedan upptäcker att ingen av handledarna hämtat eller rättat några rapporter ångarar jag att pennan var framme så snabbt. Det hade ju gått att skriva på alla labbarna att de var inne i tid, och på så vis garantera sig ett VG på hela kursen. Det är sånt man stör sig på. Fast å andra sidan har jag min heder i behåll.
Idag blev en hård dag. Var uppe tidigt för att hinna skriva och ligger nu söndertrött på sängen. Karate-ola skickade ett mail om terminsstart så jag infann mig givetvis på barnträningen klockan, lekte "hajar i havet" och tränade teknik med kidsen. Det är allt något speciellt med barnträningarna, de är helt galna i huvet, tar inget på allvar och bara ränner runt som arga getter. Men man blir så glad.
När barnen gått kunde jag och karate-ola fightas lite. Det är kul. Sedan kunde han lära mig en ny kata, det är också kul.
Var det dags att springa tvärs över stan för att hinna med capoeiran. Det var först efteråt jag märkte hur trött jag var. Efter att ha sprungit hem till vildanden fick jag sänka två råa ägg med lite kakao och mjölk för att återställa balans i kroppen. Karate-katan övades igenom en gång. Sen var det kört. Mitt på golvet faller jag ihop. Liggandes med huvudet mot sängkanten, oförmögen att lägga mig på sängen, käkade jag kvällsmat. Jag duschade i 20 minuter sittandes på golvet samtidigt som jag filade fötterna. Efter det orkade jag resa mig upp. Det är livet. Det är helt otvivelaktigt meningen att man ska leva så. Komma hem och vara glad att man överlevt. Och veta att man ska göra samma sak vecka efter vecka.
Det som verkligen tynger mig är inte mina verkande axlar, brännande fötter eller stela ben. Det är Ostrochorus. Emma som råkar vara körförman och råkar bo mitt emot mig cyklade förbi när jag joggade hemmåt. De saknade mig, de ville att jag skulle vara med, de tror det skulle vara bra. Men om jag ska graderas i Capoeira i Februari måste jag ligga i som ett svin nu, och blir jag graderad måste jag visa att jag förtjänar det genom att ligga i som ett svin. Två gånger i veckan är ingenting då. Jag behöver en dag till.
Nu ska jag lägga mig ner i sängen. Från ett hörn hör jag en högtalare eka: "Hold me tight, like a gun" och jag önskar plötsligt att det fanns någon här i rummet. Fast jag tröstar mig med att det är jävligt svettigt att sova två i en säng. Och jag känner mig fräch nu. Och people in love lie around and get fat.
Jag lyckades bli klar med den sista labbrapporten idag också. Ett moment som hängt i luften oroväckande länge. Alla utom två lämnades in för sent. Vad som gjorde mig lite lack var att jag redan skrivit inlämningsdatum på alla labbar innan jag gick till Fysicum. När jag sedan upptäcker att ingen av handledarna hämtat eller rättat några rapporter ångarar jag att pennan var framme så snabbt. Det hade ju gått att skriva på alla labbarna att de var inne i tid, och på så vis garantera sig ett VG på hela kursen. Det är sånt man stör sig på. Fast å andra sidan har jag min heder i behåll.
Idag blev en hård dag. Var uppe tidigt för att hinna skriva och ligger nu söndertrött på sängen. Karate-ola skickade ett mail om terminsstart så jag infann mig givetvis på barnträningen klockan, lekte "hajar i havet" och tränade teknik med kidsen. Det är allt något speciellt med barnträningarna, de är helt galna i huvet, tar inget på allvar och bara ränner runt som arga getter. Men man blir så glad.
När barnen gått kunde jag och karate-ola fightas lite. Det är kul. Sedan kunde han lära mig en ny kata, det är också kul.
Var det dags att springa tvärs över stan för att hinna med capoeiran. Det var först efteråt jag märkte hur trött jag var. Efter att ha sprungit hem till vildanden fick jag sänka två råa ägg med lite kakao och mjölk för att återställa balans i kroppen. Karate-katan övades igenom en gång. Sen var det kört. Mitt på golvet faller jag ihop. Liggandes med huvudet mot sängkanten, oförmögen att lägga mig på sängen, käkade jag kvällsmat. Jag duschade i 20 minuter sittandes på golvet samtidigt som jag filade fötterna. Efter det orkade jag resa mig upp. Det är livet. Det är helt otvivelaktigt meningen att man ska leva så. Komma hem och vara glad att man överlevt. Och veta att man ska göra samma sak vecka efter vecka.
Det som verkligen tynger mig är inte mina verkande axlar, brännande fötter eller stela ben. Det är Ostrochorus. Emma som råkar vara körförman och råkar bo mitt emot mig cyklade förbi när jag joggade hemmåt. De saknade mig, de ville att jag skulle vara med, de tror det skulle vara bra. Men om jag ska graderas i Capoeira i Februari måste jag ligga i som ett svin nu, och blir jag graderad måste jag visa att jag förtjänar det genom att ligga i som ett svin. Två gånger i veckan är ingenting då. Jag behöver en dag till.
Nu ska jag lägga mig ner i sängen. Från ett hörn hör jag en högtalare eka: "Hold me tight, like a gun" och jag önskar plötsligt att det fanns någon här i rummet. Fast jag tröstar mig med att det är jävligt svettigt att sova två i en säng. Och jag känner mig fräch nu. Och people in love lie around and get fat.
Extraschnellflug verbeigegangen
Det är vad tiden är, extraschnellflug verbei. Det bästa med vänner utomlands: alla konstiga ord man aldrig lär sig på tyskalektionerna. Extraschnellflug - jättefort helt enkelt.
Nu sitter man då här, pösandes i en säng som kostar mer än lägenheten den står i. Tur att den var på rea.
Jag väntar, andas, väntar och funderar. Tentan i optik och vågmekanik börjar om två timmar i skrivande stund. Jag lärde mig lins-makarformeln för mindre än tio minuter sen. Jag höll löftet jag gav i förra inlägget; jag tänker fan inte plugga när det är jul. Detta har som självklar konsekvens att jag om två timmar kommer göra min kanske hittills sämsta skrivning. Det blir bara så lätt lite för mycket.
Pluggandet började efter nyår tillsammans med tankar och tvivel. Är det verkligen rätt att åka tillbaka till Lund redan? Ska jag verkligen stanna här i fem år? Med min storasyster hemma från sin halva-jorden-runt resa kändes det så konstigt att plocka fram fysikboken igen. I denna takten kommer jag vara färdigutbildad sjukhusfysiker den dag jag fyller 23 men till vilket pris; utöver en halv miljon i studieskuld såklart? Jag har aldrig bott i London, åkt på turné med mitt band, gjort lumpen, tjänat egna pengar eller ens rest ensam utomlands. Det jag kommer minnas av min ungdom är min TI-84.
Efter att ha haft ett Dexter-marathon fick jag för mig att ladda ner några stycken klassisk musik. Chopin såklart eftersom det är agent Laundy's favorit. Tanken gäckar mig fortfarande: skulle jag kunna bli något inom musik istället? Jag lär aldrig få veta. Min gamla trumlärare i högstadiet, Hasse från Habo, sa till mig att gå en musikutbildning, bli musiker helt enkelt, det var det enda han kunde se i mig. Jag lärde mig spela piano i åttan, fick privatlektioner av Urban under min konfirmationstid - han återgick sedan till att vara konsertpianist - och gick från blinka lilla stjärna till klassiska stycken - ett och annat sött preludium - på ett halvår. Men därifrån kom jag inte längre. Sedan dess har jag bara rört ett piano för att se om det varit stämt eller inte.
Skulle jag tagit ett år och jobbat på lager eller industri; kanske till och med pendlat till Hok och knegat mig fram tillsammans med Ola? Det skulle gett mig all tid att bli bas-virtuous i Narcotic Seaweed, lira elgitarr som en gnu och spela piano varje dag. För att inte tala om all kampsport jag skulle tränat. Men troligtvis kommer jag växa upp att bli fullfjädrad fysiker, doktorera och forska, vilket också varit en dröm sedan barnsben. Mina musikinstrument kommer stå i min lägenhet/villa och någon gång kommer jag lära mig en och annan melodi. Jag kommer också ha respektabla grader i mist tre kampsporter. Men vem som helst som lagt lite hjärta bakom sina musikstudier eller träning kommer äga mig, vare sig det är stående fight eller gitarr- /trumsolo. Å andra sidan kommer jag rädda liv på något sjukhus. Mina vapen kommer vara atomer och kvarkar, mina toner kommer vara gammastrålar, mina instrument kommer vara tusen gånger mer finkalibrerade än det mest välstämda piano.
Men först måste jag sätta tentan och det är bara en timma kvar för mig att plugga. Förbaskade fasvektorer, diffraktionsdiagram och logaritmlagar.
Nu sitter man då här, pösandes i en säng som kostar mer än lägenheten den står i. Tur att den var på rea.
Jag väntar, andas, väntar och funderar. Tentan i optik och vågmekanik börjar om två timmar i skrivande stund. Jag lärde mig lins-makarformeln för mindre än tio minuter sen. Jag höll löftet jag gav i förra inlägget; jag tänker fan inte plugga när det är jul. Detta har som självklar konsekvens att jag om två timmar kommer göra min kanske hittills sämsta skrivning. Det blir bara så lätt lite för mycket.
Pluggandet började efter nyår tillsammans med tankar och tvivel. Är det verkligen rätt att åka tillbaka till Lund redan? Ska jag verkligen stanna här i fem år? Med min storasyster hemma från sin halva-jorden-runt resa kändes det så konstigt att plocka fram fysikboken igen. I denna takten kommer jag vara färdigutbildad sjukhusfysiker den dag jag fyller 23 men till vilket pris; utöver en halv miljon i studieskuld såklart? Jag har aldrig bott i London, åkt på turné med mitt band, gjort lumpen, tjänat egna pengar eller ens rest ensam utomlands. Det jag kommer minnas av min ungdom är min TI-84.
Efter att ha haft ett Dexter-marathon fick jag för mig att ladda ner några stycken klassisk musik. Chopin såklart eftersom det är agent Laundy's favorit. Tanken gäckar mig fortfarande: skulle jag kunna bli något inom musik istället? Jag lär aldrig få veta. Min gamla trumlärare i högstadiet, Hasse från Habo, sa till mig att gå en musikutbildning, bli musiker helt enkelt, det var det enda han kunde se i mig. Jag lärde mig spela piano i åttan, fick privatlektioner av Urban under min konfirmationstid - han återgick sedan till att vara konsertpianist - och gick från blinka lilla stjärna till klassiska stycken - ett och annat sött preludium - på ett halvår. Men därifrån kom jag inte längre. Sedan dess har jag bara rört ett piano för att se om det varit stämt eller inte.
Skulle jag tagit ett år och jobbat på lager eller industri; kanske till och med pendlat till Hok och knegat mig fram tillsammans med Ola? Det skulle gett mig all tid att bli bas-virtuous i Narcotic Seaweed, lira elgitarr som en gnu och spela piano varje dag. För att inte tala om all kampsport jag skulle tränat. Men troligtvis kommer jag växa upp att bli fullfjädrad fysiker, doktorera och forska, vilket också varit en dröm sedan barnsben. Mina musikinstrument kommer stå i min lägenhet/villa och någon gång kommer jag lära mig en och annan melodi. Jag kommer också ha respektabla grader i mist tre kampsporter. Men vem som helst som lagt lite hjärta bakom sina musikstudier eller träning kommer äga mig, vare sig det är stående fight eller gitarr- /trumsolo. Å andra sidan kommer jag rädda liv på något sjukhus. Mina vapen kommer vara atomer och kvarkar, mina toner kommer vara gammastrålar, mina instrument kommer vara tusen gånger mer finkalibrerade än det mest välstämda piano.
Men först måste jag sätta tentan och det är bara en timma kvar för mig att plugga. Förbaskade fasvektorer, diffraktionsdiagram och logaritmlagar.
Little bit of christmas
Men ni har aldrig gått på universitet, så ni vet ingenting som Hundarna inte vet!
Allt är gött! Jag har nytt visakort, nytt munspel och nya pengar.
Jag har börjat kalla Vildanden för hem, det är underligt med tanke på att jag inte ens har en säng att sova på här.
Vad har jag här? Jag har en elbas utan förstärkare; en gammal, sliten gitarr; fem par jeans; en kavaj; en kostym; en frack; lite random tröjor o t-shirts; morgonrock; två jackor och två paraplyn; en bra bok; en tjock, jävla fysikbok; miniräknare; mobiltelefon; diverse papper; tre resväskor; sex par skor; karatedräkt; två karatebälten, ett gult och ett vitt (ohyeah); sparringhandskar; två stycken trekilos hantlar; en bärbar dator; en luftmadrass; en papperskorg; en väckarklocka; godis, chips och mat, samt sist men inte minst ett foto på Jossan och Lina som jag fick i födelsedagspresent. Jag har nog glömt några småsaker som nycklar osv, men detta är allt som finns i min lägenhet på 19 mäktiga kvadratmeter.
På fredag ska jag hem och känna mig som hemma. Småland. Låter som en nöjespark.
Föjlande fredag ska det gås ut och drickas dyr wiskey i jönkan: häng på.
All the things that made you sad, and i said: all we have to do is die. Vår och sommar i den låten. Promenader mellan kålgården och Pset i fuktig marsluft. Inlines i april. It's the stuff that get us through the life.
Nu är det stress igen. Rapporter som ska skrivas och tentaplugg på julafton; det är livet; man måste pressa sig själv under knivens egg för att komma vidare. Ingen kan förtälja om tiden som kommer; eg aer evig pint.
Nej, det enda man kan hoppas på nu är att man faktiskt hinner med allt det där man vill under julveckan: måste se mina goda kamrater om jag inte ska falla i bitar. Och en fin vinterdag ska jag och mina systrar ge oss ut med hästarna på skogsvägarna runt Hultarp. Då ska jag låtsas att jag har hur mycket tid som helst.
Försöka att inte tänka på spektroskop,
lasrar eller gitter eller en stående våg,
kadmium, cesium, thorium, radon,
vätespektra, Heisenberg, eller min cyklotron
Lorentz och Einstein, eller Pauli's elektron
Leptoner, fermioner och minsta boson.
Och alla små kvarkar ska lämna min sinne:
Som resistans i ett supraledande datorminne.
Sivert och gray, Bequerel och ampere
Voltmeter, gammarör lämnar jag här.
Integrerade förskjutningsströmmar må vara kul,
Men jag tänker fan inte plugga när det är Jul.
Allt är gött! Jag har nytt visakort, nytt munspel och nya pengar.
Jag har börjat kalla Vildanden för hem, det är underligt med tanke på att jag inte ens har en säng att sova på här.
Vad har jag här? Jag har en elbas utan förstärkare; en gammal, sliten gitarr; fem par jeans; en kavaj; en kostym; en frack; lite random tröjor o t-shirts; morgonrock; två jackor och två paraplyn; en bra bok; en tjock, jävla fysikbok; miniräknare; mobiltelefon; diverse papper; tre resväskor; sex par skor; karatedräkt; två karatebälten, ett gult och ett vitt (ohyeah); sparringhandskar; två stycken trekilos hantlar; en bärbar dator; en luftmadrass; en papperskorg; en väckarklocka; godis, chips och mat, samt sist men inte minst ett foto på Jossan och Lina som jag fick i födelsedagspresent. Jag har nog glömt några småsaker som nycklar osv, men detta är allt som finns i min lägenhet på 19 mäktiga kvadratmeter.
På fredag ska jag hem och känna mig som hemma. Småland. Låter som en nöjespark.
Föjlande fredag ska det gås ut och drickas dyr wiskey i jönkan: häng på.
All the things that made you sad, and i said: all we have to do is die. Vår och sommar i den låten. Promenader mellan kålgården och Pset i fuktig marsluft. Inlines i april. It's the stuff that get us through the life.
Nu är det stress igen. Rapporter som ska skrivas och tentaplugg på julafton; det är livet; man måste pressa sig själv under knivens egg för att komma vidare. Ingen kan förtälja om tiden som kommer; eg aer evig pint.
Nej, det enda man kan hoppas på nu är att man faktiskt hinner med allt det där man vill under julveckan: måste se mina goda kamrater om jag inte ska falla i bitar. Och en fin vinterdag ska jag och mina systrar ge oss ut med hästarna på skogsvägarna runt Hultarp. Då ska jag låtsas att jag har hur mycket tid som helst.
Försöka att inte tänka på spektroskop,
lasrar eller gitter eller en stående våg,
kadmium, cesium, thorium, radon,
vätespektra, Heisenberg, eller min cyklotron
Lorentz och Einstein, eller Pauli's elektron
Leptoner, fermioner och minsta boson.
Och alla små kvarkar ska lämna min sinne:
Som resistans i ett supraledande datorminne.
Sivert och gray, Bequerel och ampere
Voltmeter, gammarör lämnar jag här.
Integrerade förskjutningsströmmar må vara kul,
Men jag tänker fan inte plugga när det är Jul.
C'est dur, la vie.
Ja, om förra helgen var hård var detta bara uppåt väggarna tokigt!
Mitt namn är Simon och jag är ett brottsoffer! Efter 18 år, 3 månader och 30 dagar norpar någon min väska och jag måste inse att världen inte är rosa skumbananer.
Så där står man; utan bankomatkort, utan cash, utan munspel och utan vare sig schampo eller deodorant efter träningen. Som tur är fick jag ta ut mig lite över Anúm och Preá som gav mig ett par rejäla blåmärken och snytingar i retur. Men när ilskan lagt sig kunde man springa tvärs över stan och ta ett par glas plommonsprit med en underlig tysk i en korridor; sen gick resten av helgen som smort.
Underbara klasskompisar och gamla vänner hjälpte mig när jag var bostadslös i två dagar; första advent fick firas med kören och så var det måndag igen.
Nu ligger jag på min luftmadrass på Vildanden i mitt eget korridorrum och lyssnar på Regina spektor. I morgon ska jag tillbaka till cyklotronenheten och följa radioisotopernas väg genom kroppen till fotoreceptorerna. Jag har fortfarande ingen mobiltelefon, men det skiter jag i; det fixar jag efter jul.
Det enda som verkligen irriterar mig nu är att den skamlösa bedragaren snodde Bröderna Karamazov som jag läst den senaste månaden på bussturerna mellan dalby och lund. Jag hade nämnligen bara tio sidor kvar. Hade de tagit väskan på lördagen vore det lugnt, men nu måste jag till biblioteket och leva rövare också.
Sen är det klart att mitt Lee Oscar saknas mig något fruktansvärt. Dessutom har jag eventuellt både herpes och hepatitvirus som kan ligga latent i munspelet. Jag hoppas tjuven spelade på det och dör av munsår, kräksjuka och körtelfeber.
Nu kan jag bara tänka på mat. Imorgon ska jag käka havregrynsgröt. Det är jättegott.
Il faut vivre. Il faut manger, au moins. Mais c'est dur; c'est tereblemant dur, la vie.
Mitt namn är Simon och jag är ett brottsoffer! Efter 18 år, 3 månader och 30 dagar norpar någon min väska och jag måste inse att världen inte är rosa skumbananer.
Så där står man; utan bankomatkort, utan cash, utan munspel och utan vare sig schampo eller deodorant efter träningen. Som tur är fick jag ta ut mig lite över Anúm och Preá som gav mig ett par rejäla blåmärken och snytingar i retur. Men när ilskan lagt sig kunde man springa tvärs över stan och ta ett par glas plommonsprit med en underlig tysk i en korridor; sen gick resten av helgen som smort.
Underbara klasskompisar och gamla vänner hjälpte mig när jag var bostadslös i två dagar; första advent fick firas med kören och så var det måndag igen.
Nu ligger jag på min luftmadrass på Vildanden i mitt eget korridorrum och lyssnar på Regina spektor. I morgon ska jag tillbaka till cyklotronenheten och följa radioisotopernas väg genom kroppen till fotoreceptorerna. Jag har fortfarande ingen mobiltelefon, men det skiter jag i; det fixar jag efter jul.
Det enda som verkligen irriterar mig nu är att den skamlösa bedragaren snodde Bröderna Karamazov som jag läst den senaste månaden på bussturerna mellan dalby och lund. Jag hade nämnligen bara tio sidor kvar. Hade de tagit väskan på lördagen vore det lugnt, men nu måste jag till biblioteket och leva rövare också.
Sen är det klart att mitt Lee Oscar saknas mig något fruktansvärt. Dessutom har jag eventuellt både herpes och hepatitvirus som kan ligga latent i munspelet. Jag hoppas tjuven spelade på det och dör av munsår, kräksjuka och körtelfeber.
Nu kan jag bara tänka på mat. Imorgon ska jag käka havregrynsgröt. Det är jättegott.
Il faut vivre. Il faut manger, au moins. Mais c'est dur; c'est tereblemant dur, la vie.
Hård Helg
Ja, det visade sig att Capoeiragruppen skulle ut till Eslöv och ha en uppvisning i fredags så man fick hänga på och flasha sina skillz lite. Sen blev det tre timmars träning i lördags också.
Idag har jag blåsor på händer och fötter och värk i kanske varenda kroppsdel jag kan komma på men det är ju bara gött; det betyder att jag ansträngde mig lite mer än vanligt och kanske blev lite starkare. Nu är det bara att ligga i till 100 % fram till februari då vi ska ha gradering igen.
Sen är det klart, Capoeira är inte det enda jag sysslar med.
Häromdagen satte jag mig ner och fyllde i min kalender för december, men jag vill inte titta i den eftersom jag blir rädd. Jag måste lämna Dalby nästa helg och ta mitt pick o pack härifrån, närmare bestämt lördag. Min nya lägenhet får jag inte tillträde till förrän måndag eftermiddag. Jag skulle kunna dumpa mina prylar i korridoren där jag ska bo och sova hos nån kompis i två nätter, men jag hittar ju inte ens till korridoren. Sen har en vän inflyttningsfest på fredagen föjlt av en kurskamrats 20års kalas på lördagen. Yeah, det är bara att hoppas att man hinner med allt.
Vad händer annars? Ostrochorus har massa uppträdanden i december, inte minst Lucia och Julkonserten den 8e. Det är lite tjurigt att jag måste välja mellan Capoeirauppvisningar eller kör-rep, det får jag känna efter vad som blir bäst.
Sen är det bara Jul kvar. Jag hatar Julen. Jag vet redan innan att jag inte kommer orka stressa runt efter massa julklappar och det kommer kännas värre och värre allt eftersom tiden går. Fast sen när handlar julen om klapparna; huvudsaken är att jag kommer vara hemma i två veckor och träffa familjen. Inte minst min syster som varit i Australien och Thailand i fem månader.
Så vad gör jag idag? Tar en kall promenad föjld av en varm kopp kaffe och ett par timmar termodynamik. Oh, glöm inte Regina Spektor heller.
Idag har jag blåsor på händer och fötter och värk i kanske varenda kroppsdel jag kan komma på men det är ju bara gött; det betyder att jag ansträngde mig lite mer än vanligt och kanske blev lite starkare. Nu är det bara att ligga i till 100 % fram till februari då vi ska ha gradering igen.
Sen är det klart, Capoeira är inte det enda jag sysslar med.
Häromdagen satte jag mig ner och fyllde i min kalender för december, men jag vill inte titta i den eftersom jag blir rädd. Jag måste lämna Dalby nästa helg och ta mitt pick o pack härifrån, närmare bestämt lördag. Min nya lägenhet får jag inte tillträde till förrän måndag eftermiddag. Jag skulle kunna dumpa mina prylar i korridoren där jag ska bo och sova hos nån kompis i två nätter, men jag hittar ju inte ens till korridoren. Sen har en vän inflyttningsfest på fredagen föjlt av en kurskamrats 20års kalas på lördagen. Yeah, det är bara att hoppas att man hinner med allt.
Vad händer annars? Ostrochorus har massa uppträdanden i december, inte minst Lucia och Julkonserten den 8e. Det är lite tjurigt att jag måste välja mellan Capoeirauppvisningar eller kör-rep, det får jag känna efter vad som blir bäst.
Sen är det bara Jul kvar. Jag hatar Julen. Jag vet redan innan att jag inte kommer orka stressa runt efter massa julklappar och det kommer kännas värre och värre allt eftersom tiden går. Fast sen när handlar julen om klapparna; huvudsaken är att jag kommer vara hemma i två veckor och träffa familjen. Inte minst min syster som varit i Australien och Thailand i fem månader.
Så vad gör jag idag? Tar en kall promenad föjld av en varm kopp kaffe och ett par timmar termodynamik. Oh, glöm inte Regina Spektor heller.
Valorize a sua vida
Ja, gött. Två tentor klara o klarade och dags för nya tag med våglära och 1900-tals fysik. Rutherford & Curie rocks.
Det är skönt att krypa undan pressen lite nu när man börjat på universitetet. Jag satte inte ens 80 % på mekaniktentan, (79% dock), och missade därmed VG gränsen. Det är första fysikprovet någonsin i hela mitt liv jag skrivit så dåligt på men det vore nästan sorgligt om jag lyckades vara kursetta med tanke på hur mycket - läs lite - tid jag lägger på plugget ibland. Haha, tur att det egentligen inte spelar någon roll nu ändå, jag gör det jag vill och kommer göra det de kommande fem åren. Därefter kommer jag vid 25 års ålder kunna sitta ner och fundera på vad jag ska göra med resten av mitt liv: Jobba med cutting-edge teknologi räddandes liv på sjukhus; skriva en doktorsavhandling i högenergifysik eller bara luta mig tillbaka och njuta av mina studieskulder i miljonbelopp.
Men det är inte det jag egentligen tänker på:
Nu tänker jag på hur gött det var att fightas tre ronder mot min karateinstruktör i min alldeles nya karategi och vita sparringhandskar; hjälpa till med karate-kid träningen med 10 sjövilda småpojkar; springa från LTH till Svaneskolan för att träna capoeira; och sist men inte minst: titta på scrubs.
Sen tänker jag på hur underbart god kebabtallriken jag käkade till lunch var och hur härligt det är att kunna svulla i sig pommes och veta att man kommer träna bort det ändå. Fast okej; tvättbrädan är svår att se ibland ^^
Wow. Sen har jag ju ett nytt korridorrum på G. Borta på Vildanden. Jag måste bara masa mig bort till sparta imon och lämna in registreringsintyg och studentkort till AF-bostäder så de vet att jag verkligen studerar här. Ett extra stressmoment att störa sig på helt enkelt. Hur flytten kommer gå till när jag väl får tillträde till rummet 1a dec är ju en annan fråga, men det kan jag ju oroa mig för då.
Nej, vad som väntar just nu är bara mina perfekt nerkylda lakan och min egen mjuka kudde. Too bad att man sover ensam, vilket jag gör på tok för ofta, men det är ju självförvållat. Jag tar för mycket plats och tid i mitt liv, jag har inte tid åt någon annan även om jag vill det. Jag är ledig på torsdag kväll och onsdag nästa vecka, men min mobil är ju icke funktionsduglig så jag kan inte göra några planer ändå. Dessutom hatar jag planer, men jag hatar när saker inte är planerade heller. Ge mig tid! och ge mig något jag bara inte kan säga nej till!
Det är skönt att krypa undan pressen lite nu när man börjat på universitetet. Jag satte inte ens 80 % på mekaniktentan, (79% dock), och missade därmed VG gränsen. Det är första fysikprovet någonsin i hela mitt liv jag skrivit så dåligt på men det vore nästan sorgligt om jag lyckades vara kursetta med tanke på hur mycket - läs lite - tid jag lägger på plugget ibland. Haha, tur att det egentligen inte spelar någon roll nu ändå, jag gör det jag vill och kommer göra det de kommande fem åren. Därefter kommer jag vid 25 års ålder kunna sitta ner och fundera på vad jag ska göra med resten av mitt liv: Jobba med cutting-edge teknologi räddandes liv på sjukhus; skriva en doktorsavhandling i högenergifysik eller bara luta mig tillbaka och njuta av mina studieskulder i miljonbelopp.
Men det är inte det jag egentligen tänker på:
Nu tänker jag på hur gött det var att fightas tre ronder mot min karateinstruktör i min alldeles nya karategi och vita sparringhandskar; hjälpa till med karate-kid träningen med 10 sjövilda småpojkar; springa från LTH till Svaneskolan för att träna capoeira; och sist men inte minst: titta på scrubs.
Sen tänker jag på hur underbart god kebabtallriken jag käkade till lunch var och hur härligt det är att kunna svulla i sig pommes och veta att man kommer träna bort det ändå. Fast okej; tvättbrädan är svår att se ibland ^^
Wow. Sen har jag ju ett nytt korridorrum på G. Borta på Vildanden. Jag måste bara masa mig bort till sparta imon och lämna in registreringsintyg och studentkort till AF-bostäder så de vet att jag verkligen studerar här. Ett extra stressmoment att störa sig på helt enkelt. Hur flytten kommer gå till när jag väl får tillträde till rummet 1a dec är ju en annan fråga, men det kan jag ju oroa mig för då.
Nej, vad som väntar just nu är bara mina perfekt nerkylda lakan och min egen mjuka kudde. Too bad att man sover ensam, vilket jag gör på tok för ofta, men det är ju självförvållat. Jag tar för mycket plats och tid i mitt liv, jag har inte tid åt någon annan även om jag vill det. Jag är ledig på torsdag kväll och onsdag nästa vecka, men min mobil är ju icke funktionsduglig så jag kan inte göra några planer ändå. Dessutom hatar jag planer, men jag hatar när saker inte är planerade heller. Ge mig tid! och ge mig något jag bara inte kan säga nej till!
Flight of the Conchords
Ouh, damn! Jag älskar att ha kompisar. Speciellt kompisar som delar med sig av sin fantastiska musiksmak.
Klockan är sent när ett sms ramlar in på mobilen.
"livet suger, lär dig det redan nu simpan."
Men dagen efter kan vi konstatera att det nog inte är så farligt. Trots att det var dagen efter. Alla ramlar i fällan till och från; det är skönt att falla men alltid hårt att träffa botten.
Men vi vet att vi inte gråter. För vi står i regnet och hackar lök. Och svettas i ögonen. - FotC
Igår var jag i alla fall i skanör med Ostrochorus. Det är bara i körsammanhang och skyltfönster som Julen börjar redan i oktober, men Julsånger is da shit.
Middagen med spenatlaxostpasta var en höjdare, ostrogents gjorde sitt för underhållningen och Lindemans bag&box gjorde också sin del. Sen var det fest, bastu och sång till gryningen. Den svenska punchen. Arak eller död.
Nej, men det viktiga är ju ändå skolan. Jag satte mekaniktentan i onsdags tror jag och på torsdag är det ellära som gäller. RCL-kretsar, elektromagnetisk induktion och växelströmmar. Det är också lycka.
Sen var det capoeira också! Efter en eftermiddag i ångest ställde jag in mina kvällsplaner och hälsade på Preá och lunds capoeiristas. En klubbkamrat från jönkan hade redan kommit igång och det var helt sjukt underbart att få hoppa omkring, slänga iväg hoppsparkar mot huvet på folk och slita tills det inte fanns syre kvar i lungorna.
Det är det som är min hemlighet. Musiken, slagsmål och skolan i en bra blandning. Synd att det går ut över mitt sociala liv bara. Fast ni vill inte träffa mig ändå om jag inte har balans i vardagen. Men när man alltid har en melodi på hjärnan; träningsvärk i ett par kroppsdelar och en rejäl tenta att se fram emot går livet på högvarv och man få ut största möjliga effekt av allt man känner och gör.
But now it's business-time. Two minutes in heaven are better than one minute in heaven. Getting lewd with some food, if that's what you're in to.
Klockan är sent när ett sms ramlar in på mobilen.
"livet suger, lär dig det redan nu simpan."
Men dagen efter kan vi konstatera att det nog inte är så farligt. Trots att det var dagen efter. Alla ramlar i fällan till och från; det är skönt att falla men alltid hårt att träffa botten.
Men vi vet att vi inte gråter. För vi står i regnet och hackar lök. Och svettas i ögonen. - FotC
Igår var jag i alla fall i skanör med Ostrochorus. Det är bara i körsammanhang och skyltfönster som Julen börjar redan i oktober, men Julsånger is da shit.
Middagen med spenatlaxostpasta var en höjdare, ostrogents gjorde sitt för underhållningen och Lindemans bag&box gjorde också sin del. Sen var det fest, bastu och sång till gryningen. Den svenska punchen. Arak eller död.
Nej, men det viktiga är ju ändå skolan. Jag satte mekaniktentan i onsdags tror jag och på torsdag är det ellära som gäller. RCL-kretsar, elektromagnetisk induktion och växelströmmar. Det är också lycka.
Sen var det capoeira också! Efter en eftermiddag i ångest ställde jag in mina kvällsplaner och hälsade på Preá och lunds capoeiristas. En klubbkamrat från jönkan hade redan kommit igång och det var helt sjukt underbart att få hoppa omkring, slänga iväg hoppsparkar mot huvet på folk och slita tills det inte fanns syre kvar i lungorna.
Det är det som är min hemlighet. Musiken, slagsmål och skolan i en bra blandning. Synd att det går ut över mitt sociala liv bara. Fast ni vill inte träffa mig ändå om jag inte har balans i vardagen. Men när man alltid har en melodi på hjärnan; träningsvärk i ett par kroppsdelar och en rejäl tenta att se fram emot går livet på högvarv och man få ut största möjliga effekt av allt man känner och gör.
But now it's business-time. Two minutes in heaven are better than one minute in heaven. Getting lewd with some food, if that's what you're in to.
Bodysnatchers
Hmm, det var också en intressant känsla att betala för en nerladdning.
När jag träffade Jenny, Manne och hans nya kvinna i lördags sprang också John förbi. Han råkade nämna att den nya plattan skulle ha mer gitarr; vilket jag borde uppskatta. Jag är än så länge bara på tredje spåret, men jag måste säga att det är helt okej. Öppningstracket i femtakt känns tyvärr lite krystat och Bodysnatchers låter mer som QOTSA än Radiohead.
Jag har mekaniktenta på onsdag. Gött. Det är partikeldynamik, translations och rotationsdynamik samt gravitation. Jag ska snart hämta en kopp kaffe och läsa igenom anteckningarna från föreläsningarna. Men jag har ett fantastiskt sätt att hantera stressiga situationer; en kvarleva från IB. Det är bara att varva ner. Jag har aldrig varit stressad och orolig på riktigt innan ett prov. Visst får man vara nervös, men någonstans vet jag att ingenting jag någonsin tagit för mig att göra har gått snett. Nu har vi dock Carl-Erik som föreläsare, och just det, jag går ju på universitetet! Nej, jag blir inte mer orolig för det. Fan, jag tar en bit choklad och den där kaffekoppen jag pratade om, sen går jag tillbaka till definitionerna; vi är faktiskt lediga idag. Det betyder att jag gör vad jag vill.
Jag vill lyssna på Regina Spektor och Radiohead samt titta på scrubs och vältra mig i melankoliskt igenkännande när JD gör slut med Elliot trots att de är perfekta för varandra. You are my center when I spin away - Videotape
Nu var 42 minuter och 34 sekunders digital ljudorgasm slut. Det var definitivt värt £ 1.
När jag träffade Jenny, Manne och hans nya kvinna i lördags sprang också John förbi. Han råkade nämna att den nya plattan skulle ha mer gitarr; vilket jag borde uppskatta. Jag är än så länge bara på tredje spåret, men jag måste säga att det är helt okej. Öppningstracket i femtakt känns tyvärr lite krystat och Bodysnatchers låter mer som QOTSA än Radiohead.
Jag har mekaniktenta på onsdag. Gött. Det är partikeldynamik, translations och rotationsdynamik samt gravitation. Jag ska snart hämta en kopp kaffe och läsa igenom anteckningarna från föreläsningarna. Men jag har ett fantastiskt sätt att hantera stressiga situationer; en kvarleva från IB. Det är bara att varva ner. Jag har aldrig varit stressad och orolig på riktigt innan ett prov. Visst får man vara nervös, men någonstans vet jag att ingenting jag någonsin tagit för mig att göra har gått snett. Nu har vi dock Carl-Erik som föreläsare, och just det, jag går ju på universitetet! Nej, jag blir inte mer orolig för det. Fan, jag tar en bit choklad och den där kaffekoppen jag pratade om, sen går jag tillbaka till definitionerna; vi är faktiskt lediga idag. Det betyder att jag gör vad jag vill.
Jag vill lyssna på Regina Spektor och Radiohead samt titta på scrubs och vältra mig i melankoliskt igenkännande när JD gör slut med Elliot trots att de är perfekta för varandra. You are my center when I spin away - Videotape
Nu var 42 minuter och 34 sekunders digital ljudorgasm slut. Det var definitivt värt £ 1.
Med en bekant doft av terpentin
Så slutar det med att man sitter ensam i Hok och dricker ett glas billig sprit i brist på annat att göra.
Tio låtar som går om och om igen;
The Animal five - We're gonna die the same time you and I
Bara för att TAF gjorde den mest helurflippade spelningen någonsin på P&L 2006. Martin signerade ett par tjejbröst med "TAF-Bajs" och bjöd mig på en "Idi Amin", aka en vodka o cola med en hel banan i. Att det är världens bästa cover på sommarens bästa låt gör det inte sämre.
Strip Music - When the Red Light District Feels Like Love
Falska förhoppningar helt enkelt. Jag har inte gråtit så mycket till någon annan låt. Inte minst när de spelade den på Arvika i somras.
The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out
När man är på botten kan en gammal klassiker ge lite hopp tillbaka; det finns alltid en låga kvar. Någon brann för mig en gång i tiden.
Laakso - Death of Us ( alt. WCS)
Egentligen hela albumet "Mother am I good looking?". Det är också sommar. Jag klarade mig igenom hela IB-exams tack vara norrköping och västerbron. WCS och Death of us är mer smärta; frustration och kärlek i den allra värsta blandningen.
Hets - Du är också Dum
Laakso Markus säger det så väl. Jag vill säga det till alla. Jag kanske är dum men innan du dör ska du också fatta att du också är dum.
Bom bom! - Salt
Salt! Salta sig! Göteborg; staden full av salt. Men alla vet ju att det egentligen är Borlänge. Salt är salt; salt är allt. Allt bra som får dig att må dåligt och allt dåligt som får dig att må bra. Raekan in µ <3
Loke - Halvtimme i Himmelen
Vackra människor. Allt du är, allt vi var. Det är nog den enda skivan jag spelar i stereon på mitt rum. Halvtimme i Himmelen bara för att jag underskattat den.
Her Majesty - Always and Forever ( alt. Boys Don't Cry)
Her Majesty är också kliché. Här får man vara lite cyniker! The sun ain't gonna shine again, there's no such thing as love. Men innerst inne vet man att det är en lögn... Boys don't cry är också en cover som överträffar originalet...
Art Brut - Emily Kane (alt. Pump up the volume)
ArtBrut har hittills bara levererat mästerverk, men Emily Kane och Pump up the volume tilltalar mig extra. Other girls went and other girls came; i cant get over my old friend... All my friends think i'm insane i'm still in love with Emily Kane. Pump up the volume berättar historien om killen som knuffar bort sin flickvän för att vrida upp radion när favoritlåten går. Här handlar det om att prioritera - något jag är dålig på - och ja; I would break from your kiss to turn up this pop-song. Jag skulle dessutom dumpa dig om du var "Unrockbar"
Lasse Lindh - Sommarens sista smak
Men i slutet handlar det bara om en sak. LJUUUUUUUG! Ljug och kyss mig hårt en sista gång.
Cheer up, boys, your make-up is running
Jaha. Nu börjar livet.
Om en vecka och en timma har jag min första tenta.
Jag har dessutom anmält mig till tre 15-poängs kurser nästa termin; 30 poäng matte inom mitt program och en distanskurs i psykologi. Gissa vilken bok som är först på kurslitteraturlistan om inte det är gamla goda Passer/Smith, min kära gamla följeslagare sen gymnasiet!
Psykologin kommer antagligen bli en dans på rosor; jag kan den boken utan och innan. Jag är aspepp på psykologi igen!
Igår kollades det på This is England med Lina och Jossan. Det blev som väntat en trevlig kväll med detta goda sällskap, trots att jag efter bion stod förlamad i regnet och inte visste var man hittade en öppen krog i lund.
Filmen var bra, det ska vi inte säga annat om, men jag saknade lite... Vad hade egentligen hänt som satte Combo i fängelse och vad hade Woody med den affären att göra? Klarade sig verkligen Milky och kunde Shaun bli sams med Sandhu igen? Och värst av allt, hur gammal var egentligen Smell? Aja, de gulliga små skin-headsen får mig nästan att önska mig ett par Doc Martens.
Nej, nu ska vi sluta med detta. Jag har fortfarande en labrapport kvar från gravitationslabben igår, Tänk er: hur nära två människor än kommer varandra kommer de aldrig att kunna känna en gravitationsattraktion. Men det finns en kraft som nästan omärkbart verkar mellan alla kroppar.
Om en vecka och en timma har jag min första tenta.
Jag har dessutom anmält mig till tre 15-poängs kurser nästa termin; 30 poäng matte inom mitt program och en distanskurs i psykologi. Gissa vilken bok som är först på kurslitteraturlistan om inte det är gamla goda Passer/Smith, min kära gamla följeslagare sen gymnasiet!
Psykologin kommer antagligen bli en dans på rosor; jag kan den boken utan och innan. Jag är aspepp på psykologi igen!
Igår kollades det på This is England med Lina och Jossan. Det blev som väntat en trevlig kväll med detta goda sällskap, trots att jag efter bion stod förlamad i regnet och inte visste var man hittade en öppen krog i lund.
Filmen var bra, det ska vi inte säga annat om, men jag saknade lite... Vad hade egentligen hänt som satte Combo i fängelse och vad hade Woody med den affären att göra? Klarade sig verkligen Milky och kunde Shaun bli sams med Sandhu igen? Och värst av allt, hur gammal var egentligen Smell? Aja, de gulliga små skin-headsen får mig nästan att önska mig ett par Doc Martens.
Nej, nu ska vi sluta med detta. Jag har fortfarande en labrapport kvar från gravitationslabben igår, Tänk er: hur nära två människor än kommer varandra kommer de aldrig att kunna känna en gravitationsattraktion. Men det finns en kraft som nästan omärkbart verkar mellan alla kroppar.
Turning the other cheek
Oh, Laakso. Jag hade glömt hur fantastiska de är. Markus. Kanske är det för att hela "Mother am I good looking?" -albumet är förknippat med värsta sommarkänslorna eller så beror de helt enkelt på att jag inte hade låtarna med mig till Lund. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på WCS och Death of us och njuter av mina egna emotionella svallvågor. We did it for love and we did it cause we had to, är det inte det hela livet går ut på? Jag vill leva i en romantisk laakso-dröm; jag kanske låter mig drivas till vansinne bara för att kunna känna igen mig i Krunegårds brunstiga ångest.
Asking my mother "Does peace come along with age?" "No, restlessness grows worse day by day"
Hela helgen har varit en explosion. Hela veckan var nedräkning.
Med frack och körpärm under armen begav jag mig i lördags till hållplatsen i Dalby, där möter jag en äldre dam som ville dela med sig av sin visdom till en yngre generation. Hon hade förlorat många närstående och trodde sig ha fått insikt i de orättvisor som omger oss. Hon ville inte att jag skulle låta mig styras av livet, utan att jag skulle styra det.
Så jag tar tag i livet en liten bit i taget: första steget blir att fixa potatis och gräddsås till Ostrochorus sittning på nationen. Kalla det pretto. Kalla det snobbigt. Men att dricka champange och punch iklädd frack och guldmanchetter samt sjunga snapsvisor i åtta stämmor är nog något av det bästa som finns. När pressen väl släppt och nervositeten gått över efter uppträdandet kunde jag slappna av med mina nya vänner. Och det spelar inte så stor roll vad det är för människor sålänge man delar en sån passion som körsången; det kan bara bli skitkul. Jag fick till och med en hyllningssång för den mustiga och fluffiga såsen. Och sen dansade vi hejdlöst till klockan halv sex på morgonen.
Sa jag att jag träffade biskopen från linköping också? Han bjöd mig på en gin & tonic och gav mig en rejäl predikan.
"Varför handlar guds första tre bud bara om honom själv; är gud så egotrippad att han inte behöver ett, utan TRE budord bara för att hedra sig själv?" frågar jag.
Att ställa frågan och formulera svaret tog säkert en timma, men den gode biskopen tyckte att jag inte skulle vara en slav för mina begär eller pengar, utan ta hand om mig själv. Hur det hängde ihop med budorden minns jag inte.
Han hande i alla fall det pimpigaste guldkorset jag någonsin sett.
Asking my mother "Does peace come along with age?" "No, restlessness grows worse day by day"
Hela helgen har varit en explosion. Hela veckan var nedräkning.
Med frack och körpärm under armen begav jag mig i lördags till hållplatsen i Dalby, där möter jag en äldre dam som ville dela med sig av sin visdom till en yngre generation. Hon hade förlorat många närstående och trodde sig ha fått insikt i de orättvisor som omger oss. Hon ville inte att jag skulle låta mig styras av livet, utan att jag skulle styra det.
Så jag tar tag i livet en liten bit i taget: första steget blir att fixa potatis och gräddsås till Ostrochorus sittning på nationen. Kalla det pretto. Kalla det snobbigt. Men att dricka champange och punch iklädd frack och guldmanchetter samt sjunga snapsvisor i åtta stämmor är nog något av det bästa som finns. När pressen väl släppt och nervositeten gått över efter uppträdandet kunde jag slappna av med mina nya vänner. Och det spelar inte så stor roll vad det är för människor sålänge man delar en sån passion som körsången; det kan bara bli skitkul. Jag fick till och med en hyllningssång för den mustiga och fluffiga såsen. Och sen dansade vi hejdlöst till klockan halv sex på morgonen.
Sa jag att jag träffade biskopen från linköping också? Han bjöd mig på en gin & tonic och gav mig en rejäl predikan.
"Varför handlar guds första tre bud bara om honom själv; är gud så egotrippad att han inte behöver ett, utan TRE budord bara för att hedra sig själv?" frågar jag.
Att ställa frågan och formulera svaret tog säkert en timma, men den gode biskopen tyckte att jag inte skulle vara en slav för mina begär eller pengar, utan ta hand om mig själv. Hur det hängde ihop med budorden minns jag inte.
Han hande i alla fall det pimpigaste guldkorset jag någonsin sett.
Democratic Atrocities
Jag måste ju säga att jag städade ut lite gamla skolpapper i helgen också. 5 kg gamla psykologi hand-outs fick gå till braskaminen men här är något jag tänkte spara: 10 10 10 såklart.
Isn?t this a lovely day my friends? Isn?t it a perfect day to spill innocent blood?
I had a dream last night, there were people all around me and they were shot to death. As I woke up and read the newspaper I saw there had been a massacre in Iraq, and one in Lebanon and yet another one in Sri Lanka. I wonder which I dreamt about, since the only people killed had been terrorists, rebels and insurgents whereas the people I saw seemed to be fathers and mothers. On the other hand it doesn?t matter, people are murdered every hour of the day, are they not? In this modern age of democratic atrocities.
Is it not so that our minds are blurred with the constant stream of violence and evil projected upon us by global mass media and our threshold for what can be accepted as part of everyday life is getting higher with every piece of news given to us?
This week, American soldiers raped a fourteen year old girl in Iraq and killed her entire family, justifying themselves with the fact that ?all Taliban are evil?. Do we raise our hands to stop them? As the immense load of human suffering in the world hunches our backs we turn the other way. We conclude it is a compulsory evil beyond our control and concern. But who are in control of this world if not its people? I will tell you what makes this happen before our closed eyes, beneath our clenched fists. It is the never-ending supply of wickedness through daily newspapers, television and radio broadcasts that breaks our hearts and turns righteous human beings into the cold machines we are today.
Detached from reality, we execute our duties at work while thousands are executed in the growing killing fields around the world. We cannot cease to react just because there is too much we would want to change. The picture media gives us of this world is such a dark one that it might seem hopeless to care about it. We have simply become used to see the suffering every day of the week, if not on a news report it is in the movies. It is there we fail to understand. It is there we are incapable of comprehension, incapable of compassion. Life is not an action movie, there will be no happy ending if we sit back and wait for it. People dying are people dying and that is what we fail to understand.
In a last attempt to flee back into your own life, you find a sanctuary in geography and consent. As long as the fighting goes on half a world from your home and the blood flows on remote boulevards you let it happen and watch the news with amused disgust. Then tell me, how far away must the war be raging to let you feel safe; in Afghanistan, in the New York subway, in a dark alley behind your supermarket, in your children?s playground or in your neighbours? bed?
War rages not only in distant deserts but also in the hearts and souls of the people around you. Media has made you believe violence is a natural part of our society impossible to leash. It is not. Violence is the offspring of a disturbed or troubled mind, whether it takes the form of an armed battle of nations, a broken jaw under a husbands hand or a crying teenage girl in the backseat of a car.
You feel ill when you hear about such things, but each time you read about it in your paper you accept it a little more and with each death your hope of a change withers. You have become numb and submissive to the malevolence through the media.
Yes, when media tells us about the inhuman deeds committed around us we are filled with fear, we are struck with hopelessness and besieged by grief so that we have no room for other feelings. What we cannot read in the news paper is that there is hope if we just remember to be affectionate, caring and understanding to each other. I do not ask you to become martyrs or give all of your well-earned money to charity. I do ask you to stay aware of the reality and your human nature.
As long as we do not submit to the sadism that surrounds us in every news report and broadcast; as long as we do not accept what is unacceptable; as long as we preserve a piece of the human soul we once sold to mass media, there will come a day when violence and malice are extinguished and ancient like dinosaurs. There will come a day when children can walk alone to school. There will come a day when a girl can walk through the streets of our cities without fear. One day we can step off an aeroplane at any airport around the face of the earth and be met by no armed guards in uniforms but only the benevolence of the natives. One day the sun will rise and we will not be met by death at our doorstep in the form of a folded broadsheet.
Isn?t that a lovely day my friends?
Word count: 882
Isn?t this a lovely day my friends? Isn?t it a perfect day to spill innocent blood?
I had a dream last night, there were people all around me and they were shot to death. As I woke up and read the newspaper I saw there had been a massacre in Iraq, and one in Lebanon and yet another one in Sri Lanka. I wonder which I dreamt about, since the only people killed had been terrorists, rebels and insurgents whereas the people I saw seemed to be fathers and mothers. On the other hand it doesn?t matter, people are murdered every hour of the day, are they not? In this modern age of democratic atrocities.
Is it not so that our minds are blurred with the constant stream of violence and evil projected upon us by global mass media and our threshold for what can be accepted as part of everyday life is getting higher with every piece of news given to us?
This week, American soldiers raped a fourteen year old girl in Iraq and killed her entire family, justifying themselves with the fact that ?all Taliban are evil?. Do we raise our hands to stop them? As the immense load of human suffering in the world hunches our backs we turn the other way. We conclude it is a compulsory evil beyond our control and concern. But who are in control of this world if not its people? I will tell you what makes this happen before our closed eyes, beneath our clenched fists. It is the never-ending supply of wickedness through daily newspapers, television and radio broadcasts that breaks our hearts and turns righteous human beings into the cold machines we are today.
Detached from reality, we execute our duties at work while thousands are executed in the growing killing fields around the world. We cannot cease to react just because there is too much we would want to change. The picture media gives us of this world is such a dark one that it might seem hopeless to care about it. We have simply become used to see the suffering every day of the week, if not on a news report it is in the movies. It is there we fail to understand. It is there we are incapable of comprehension, incapable of compassion. Life is not an action movie, there will be no happy ending if we sit back and wait for it. People dying are people dying and that is what we fail to understand.
In a last attempt to flee back into your own life, you find a sanctuary in geography and consent. As long as the fighting goes on half a world from your home and the blood flows on remote boulevards you let it happen and watch the news with amused disgust. Then tell me, how far away must the war be raging to let you feel safe; in Afghanistan, in the New York subway, in a dark alley behind your supermarket, in your children?s playground or in your neighbours? bed?
War rages not only in distant deserts but also in the hearts and souls of the people around you. Media has made you believe violence is a natural part of our society impossible to leash. It is not. Violence is the offspring of a disturbed or troubled mind, whether it takes the form of an armed battle of nations, a broken jaw under a husbands hand or a crying teenage girl in the backseat of a car.
You feel ill when you hear about such things, but each time you read about it in your paper you accept it a little more and with each death your hope of a change withers. You have become numb and submissive to the malevolence through the media.
Yes, when media tells us about the inhuman deeds committed around us we are filled with fear, we are struck with hopelessness and besieged by grief so that we have no room for other feelings. What we cannot read in the news paper is that there is hope if we just remember to be affectionate, caring and understanding to each other. I do not ask you to become martyrs or give all of your well-earned money to charity. I do ask you to stay aware of the reality and your human nature.
As long as we do not submit to the sadism that surrounds us in every news report and broadcast; as long as we do not accept what is unacceptable; as long as we preserve a piece of the human soul we once sold to mass media, there will come a day when violence and malice are extinguished and ancient like dinosaurs. There will come a day when children can walk alone to school. There will come a day when a girl can walk through the streets of our cities without fear. One day we can step off an aeroplane at any airport around the face of the earth and be met by no armed guards in uniforms but only the benevolence of the natives. One day the sun will rise and we will not be met by death at our doorstep in the form of a folded broadsheet.
Isn?t that a lovely day my friends?
Word count: 882
Lalala, boys don't cry
Her majestys version slår the cure vilken dag som helst. Så förbannat synd att bandet försvann. Och vad får vi istället? Timo facking Räisänen med "bollen måste dö".
Tack och lov för Foo fighters nya platta med massa nytt godis att vältra sig i; jag höll på att köra av vägen häromdagen när The pretender gick igång på radion, det är i alla fall en låt som funkar. Jag är sugen på den remastrade color and shape skivan också, men bara för att jag verkligen vill ha det kommer jag aldrig skaffa den.
Helgen var en balansgång mellan misär och eufori, det landade på en bra helg till slut.
Det enda stora som hände i fredags var att jag mockade hästskit med min lillasyster, sen togs det lugnt.
Jag tror jag kollade på bowling for Columbine i lördags... Städade lite... firade min morbror och träffade lite goda vänner.
Den jag ville träffa mest av alla får dock vänta två veckor.
denna vecka är det laborationer som gäller.
Till helgen är det bal.
just nu: Sigur ros och termodynamik.
Tack och lov för Foo fighters nya platta med massa nytt godis att vältra sig i; jag höll på att köra av vägen häromdagen när The pretender gick igång på radion, det är i alla fall en låt som funkar. Jag är sugen på den remastrade color and shape skivan också, men bara för att jag verkligen vill ha det kommer jag aldrig skaffa den.
Helgen var en balansgång mellan misär och eufori, det landade på en bra helg till slut.
Det enda stora som hände i fredags var att jag mockade hästskit med min lillasyster, sen togs det lugnt.
Jag tror jag kollade på bowling for Columbine i lördags... Städade lite... firade min morbror och träffade lite goda vänner.
Den jag ville träffa mest av alla får dock vänta två veckor.
denna vecka är det laborationer som gäller.
Till helgen är det bal.
just nu: Sigur ros och termodynamik.
Shitoryu
Vad var det jag sa?
Som av en ren magisk ingivelse satte jag mig ner och kollade igenom Karateföreningarna i Lund en gång till. Och vad hittar man om inte en grupp som tränar på måndagseftermiddagar och tar in nybörjare?
Det kunde inte bli bättre helt enkelt: när jag kommer till dojon, vilken utgörs av en liten lågstadiegympahall, är det fortfarande barnträning. Så fort den är över får jag en privatlektion i Kusano-Ha Shitoryu karate av Ola, 1 dan. Hela tillvaron lystes upp av att få slå på lite mittsar och blocka några sparkar med händerna, så himla trevligt. Frågan är bara hur långt man kommer på en timmes träning i veckan: jag måste komplementera med något... Kyukoshin eller shotokan? eller till och med Jujustu-kai eller Judo?
Linas födelsedag firades sedan lite med en mumsig middag på en indisk resturang på möllan. Någon födelsedagspresent hade jag inte kunnat tänka ut; istället lovade jag tjejerna bio nästa vecka så då har man något mer att se fram emot!
Nej, det blev en bra dag ändå. Bara två saker avvek från den-perfekta-dagen-känslan:
1. jag var tvungen att missa basrepet med Östgöta nations kör, Ostrochorus, men vi över ju imon.
2. Jag gick förbi en pundare och låtsades inte höra hans tiggande om pengar; men jag tröstar mig med att jag gav bort busspengar på 15 kronor (en veckas kaffepengar!!!) till en annan lösdrivare i söndags. Han stoppade mynten i fickan, tände en cigarett och missade bussen. Men vafan. Jag spelar en blues istället: I'm glad I got away, but you're still stuck out there.
Som av en ren magisk ingivelse satte jag mig ner och kollade igenom Karateföreningarna i Lund en gång till. Och vad hittar man om inte en grupp som tränar på måndagseftermiddagar och tar in nybörjare?
Det kunde inte bli bättre helt enkelt: när jag kommer till dojon, vilken utgörs av en liten lågstadiegympahall, är det fortfarande barnträning. Så fort den är över får jag en privatlektion i Kusano-Ha Shitoryu karate av Ola, 1 dan. Hela tillvaron lystes upp av att få slå på lite mittsar och blocka några sparkar med händerna, så himla trevligt. Frågan är bara hur långt man kommer på en timmes träning i veckan: jag måste komplementera med något... Kyukoshin eller shotokan? eller till och med Jujustu-kai eller Judo?
Linas födelsedag firades sedan lite med en mumsig middag på en indisk resturang på möllan. Någon födelsedagspresent hade jag inte kunnat tänka ut; istället lovade jag tjejerna bio nästa vecka så då har man något mer att se fram emot!
Nej, det blev en bra dag ändå. Bara två saker avvek från den-perfekta-dagen-känslan:
1. jag var tvungen att missa basrepet med Östgöta nations kör, Ostrochorus, men vi över ju imon.
2. Jag gick förbi en pundare och låtsades inte höra hans tiggande om pengar; men jag tröstar mig med att jag gav bort busspengar på 15 kronor (en veckas kaffepengar!!!) till en annan lösdrivare i söndags. Han stoppade mynten i fickan, tände en cigarett och missade bussen. Men vafan. Jag spelar en blues istället: I'm glad I got away, but you're still stuck out there.
Helg hemma
Rep med Narcotic Seaweed idag; inte det bästa vi haft direkt, men vi är fortfarande bättre än alla andra band såklart. Förutom lite jobb på Max's låt och lite nya idéer om texten blev det som vanligt sjukt massa jam, och då jag inte spelat bas på nästan en månad brände det i fingrarna efter ett par timmas intensivt plockande. Det är otroligt kul när det funkar, men frågan är ju hur mycket det kommer bli av just denna varan tiden som kommer: det är både laborationer och tentor framöver som kommer kräva allt mer engagemang från min sida.
Det är svårt att veta hur det kommer att gå:
Sålänge jag är i Lund går tiden fort, så fort. Jag hinner inte tänka över vad jag gör för uppoffringar på hemmaplan och vad de här hemma offrar för mig. Jag vill inte att saker ska bli dåliga bara för att jag inte är där varje dag och vårdar mina relationer; vissa saker, till exempel ett band, behöver mer tid än jag kan ge för att överleva. Självklart älskar jag att kunna komma hem och mötas av de öppna armarna, värmen och sällskapet. Det betyder mycket för mig. Men jag vill inte vara den begränsande faktorn och hålla tillbaka något som kanske behöver mer utrymme.
Ikväll slappnade jag av lite med Legend of the Drunken Master o Jackie Chan. Jag måste verkligen komma igång med kampsportandet i Lund. Kanske någon budosport så jag får en gi och kan träna med dig när jag är hemma nån dag.
Det är svårt att veta hur det kommer att gå:
Sålänge jag är i Lund går tiden fort, så fort. Jag hinner inte tänka över vad jag gör för uppoffringar på hemmaplan och vad de här hemma offrar för mig. Jag vill inte att saker ska bli dåliga bara för att jag inte är där varje dag och vårdar mina relationer; vissa saker, till exempel ett band, behöver mer tid än jag kan ge för att överleva. Självklart älskar jag att kunna komma hem och mötas av de öppna armarna, värmen och sällskapet. Det betyder mycket för mig. Men jag vill inte vara den begränsande faktorn och hålla tillbaka något som kanske behöver mer utrymme.
Ikväll slappnade jag av lite med Legend of the Drunken Master o Jackie Chan. Jag måste verkligen komma igång med kampsportandet i Lund. Kanske någon budosport så jag får en gi och kan träna med dig när jag är hemma nån dag.
Brown Ale och Weissbier
Underbart! En görbra dag helt enkelt.
Äntligen fick jag träffa Jossan o Lina igen efter flera dagar från varandra. Det känns enormt tomt att ha lämnat deras trygga lya vid Nydalatorget och deras frånvaro förstärks tusenfallt av min egen isolering. Som tur är bor jag ju dock inte i hok utan i fräsiga dalby och har således möjlighet att jobba i baren, servera wiskey, äta god mat, träffa människor och få lite social värme utan att behöva offra en natts sömn i min egen säng. Njut människor! Ni lyckliga som hava eder hemvinst i de stora städerna där ensamheten icke råda över eder! Jag blir lite sociofil.
Jag vet inte om det är den välsmakande Hoegaarden som verkar från min mage, men just nu kan jag knappt bärga mig tills jag får träffa vänner igen. Jag vill vara överallt samtidigt. Spela TV spel med Fysik -ettan imon... Åka hem och träffa familjen imon... Gå på Big Bongo på fredag... Hänga med tjejerna i Malmö på Fredag... Jazza loss med Narcotic seaweeds på lördag osv osv.
Jag känner mig lite som ferromagneterna vi studerade idag. Varje gång jag utsätts för något spännande vill jag vara med, men min vilja är inte en. Den är 1000-tals små viljor, var och en riktad åt ett helt eget håll. Själva det faktum att jag sitter här bevisar min tes då jag mest av allt egentligen bara vill sova, men det är ju ingen som tvingar mig att sitta här direkt. Likväl vill jag borsta tänderna.
Den enda lösningen är ju att ta det som det kommer. Nu ska jag borsta tänderna och sova, imon ska jag köpa biljett och spela TVspel med fysikerna. På fredag får vi se vart jag hamnar. Men jag får väl kolla vad hon gör; det är ju det viktigaste.
Dalby
Ja, så gick det. Jag har flyttat till Dalby.
Det är en håla utanför Lund, relativt bra bussförbindelser och här finns ett gäng små affärer att införskaffa sin havegrynsgröt och lättmjölk i.
Allt känns bra nu. Det är ingen fara att bo i kristet kollektiv, det betyder bara att människorna är trevliga; och jag har inte behövt ge mig in i en enda religiös diskussion ännu. Dessutom fick jag middag lagad i måndags, det var jättegott! och jag ska laga middag till hela huset nästa onsdag.
Även om livet i lund är kalas och fest längtar jag hem lite. Detta är första gången i livet jag ber min mor ringa upp mig senare om jag är upptagen och faktiskt själv dröjer kvar i luren bara för att höra meningslösa ord om saker som hänt hemma.
Jag har ännu inte köpt biljett men hoppas på en sista minuten för att slippa punga ut med hela studiebidraget för en tågresa. Men jag vill verkligen komma hem denna helgen, repa lite med Narcotic seaweeds och träffa Janni.
Jag ska också hämta en jacka och ett par extra skor när jag är hemma då det är svinkallt och regnigt nu.
Nej, jag ska gå och lägga mig när jag fortfarande är på strålande humör från körövningen idag!
Det är underbart att sätta en välgjord basstämma; och det blir inte sämre om man hamnar i en av lunds bästa studentkörer! Och imon ska vi lära oss om elektronorbitalernas inverkan på magetiska egenskaper hos olika material, jag är så PEPP! Jag är så NÖRD och det är så GÖTT!
Det är en håla utanför Lund, relativt bra bussförbindelser och här finns ett gäng små affärer att införskaffa sin havegrynsgröt och lättmjölk i.
Allt känns bra nu. Det är ingen fara att bo i kristet kollektiv, det betyder bara att människorna är trevliga; och jag har inte behövt ge mig in i en enda religiös diskussion ännu. Dessutom fick jag middag lagad i måndags, det var jättegott! och jag ska laga middag till hela huset nästa onsdag.
Även om livet i lund är kalas och fest längtar jag hem lite. Detta är första gången i livet jag ber min mor ringa upp mig senare om jag är upptagen och faktiskt själv dröjer kvar i luren bara för att höra meningslösa ord om saker som hänt hemma.
Jag har ännu inte köpt biljett men hoppas på en sista minuten för att slippa punga ut med hela studiebidraget för en tågresa. Men jag vill verkligen komma hem denna helgen, repa lite med Narcotic seaweeds och träffa Janni.
Jag ska också hämta en jacka och ett par extra skor när jag är hemma då det är svinkallt och regnigt nu.
Nej, jag ska gå och lägga mig när jag fortfarande är på strålande humör från körövningen idag!
Det är underbart att sätta en välgjord basstämma; och det blir inte sämre om man hamnar i en av lunds bästa studentkörer! Och imon ska vi lära oss om elektronorbitalernas inverkan på magetiska egenskaper hos olika material, jag är så PEPP! Jag är så NÖRD och det är så GÖTT!
Ärtor, pannkakor och punsch
Ohyes, idag är det den traditionella ärtor och punsch-middagen på LTH, det ska bli intressant att se vad som gjort en sådan tradition värd att bevara.
Jag har beslutat att flytta in i ett kristet kollektivboende i Dalby; jag vill inte tvinga mina vänner att bokstavligen kasta ut mig ur lägenheten så jag flyttar själv. Det ska sannerligen bli intressant att se hur jag och boendet kommer överens; det är redan klargjort att jag inte är kristen, men från att ha varit Nietzschean och nästan på väg till satanist i sommar blir det en omställning. Jag kanske har ju helt enkelt inte gjort upp med Gud riktigt, och det sägs ju att Nietzsche inte var icke troende, bara att han hatade kristendomen, och kristna också för den delen. Sådan individualism som han förespråkar är inte något för mig ändå. Sant att vi inte ska göra oss svagare än vad vi är. Men man är inte människa om man inte är en människa i en annans ögon. individualism är igår, nu gäller dualism.
Jag måste åka till lund nu, jag har ett par väskor att flytta, så jag funderar på att parkera dem hos en klasskamrat så länge.
Idag lärde jag mig om virvelströmmar och hur solenoider och kondensatorer agerar i delningsfilter i förstärkare. Wow. gött med fysik.
Glöm för övrigt inte att kolla in min mekaniklärare Carl-Erik som medverkar i "fråga anders och måns"; han räknar ut avståndet till horisonten i första avsnittet.
Jag har beslutat att flytta in i ett kristet kollektivboende i Dalby; jag vill inte tvinga mina vänner att bokstavligen kasta ut mig ur lägenheten så jag flyttar själv. Det ska sannerligen bli intressant att se hur jag och boendet kommer överens; det är redan klargjort att jag inte är kristen, men från att ha varit Nietzschean och nästan på väg till satanist i sommar blir det en omställning. Jag kanske har ju helt enkelt inte gjort upp med Gud riktigt, och det sägs ju att Nietzsche inte var icke troende, bara att han hatade kristendomen, och kristna också för den delen. Sådan individualism som han förespråkar är inte något för mig ändå. Sant att vi inte ska göra oss svagare än vad vi är. Men man är inte människa om man inte är en människa i en annans ögon. individualism är igår, nu gäller dualism.
Jag måste åka till lund nu, jag har ett par väskor att flytta, så jag funderar på att parkera dem hos en klasskamrat så länge.
Idag lärde jag mig om virvelströmmar och hur solenoider och kondensatorer agerar i delningsfilter i förstärkare. Wow. gött med fysik.
Glöm för övrigt inte att kolla in min mekaniklärare Carl-Erik som medverkar i "fråga anders och måns"; han räknar ut avståndet till horisonten i första avsnittet.
September
Det är höst så det smäller om det!
Kom precis tillbaka från en promenad runt Nydala; jag tajmade mina steg perfekt för att missa större delen av regnet som började falla.
Det är mycket som händer och mina planer att noga nerteckna mina äventyr som novisch i Lund har som ni kanske ser gått åt skogen.
Jag åkte ner tillsammans med Lina och Jossan i slutet av augusti; planen var att jag skulle sova på deras golv i en vecka tills jag hittade ett eget hak. Men Ack nej! Jag sitter fortfarande i ettan och har min sovsäck på golvet; men jag är tacksam; en av mina nyförvärvade vänner bor på hotell och andra pendlar över två timmar per dag, då är det jämförelsevis glassigt att bo med sina bästa polare 40 minuter från skolan.
Jag käkar linsgryta och lyssnar på the knife; linsgrytan är tillsammans med havregrynsgröten mina stadiga punkter i tillvaron...
Nu kommer nog tjejerna hem... gött!
Kom precis tillbaka från en promenad runt Nydala; jag tajmade mina steg perfekt för att missa större delen av regnet som började falla.
Det är mycket som händer och mina planer att noga nerteckna mina äventyr som novisch i Lund har som ni kanske ser gått åt skogen.
Jag åkte ner tillsammans med Lina och Jossan i slutet av augusti; planen var att jag skulle sova på deras golv i en vecka tills jag hittade ett eget hak. Men Ack nej! Jag sitter fortfarande i ettan och har min sovsäck på golvet; men jag är tacksam; en av mina nyförvärvade vänner bor på hotell och andra pendlar över två timmar per dag, då är det jämförelsevis glassigt att bo med sina bästa polare 40 minuter från skolan.
Jag käkar linsgryta och lyssnar på the knife; linsgrytan är tillsammans med havregrynsgröten mina stadiga punkter i tillvaron...
Nu kommer nog tjejerna hem... gött!
