Extraschnellflug verbeigegangen
Det är vad tiden är, extraschnellflug verbei. Det bästa med vänner utomlands: alla konstiga ord man aldrig lär sig på tyskalektionerna. Extraschnellflug - jättefort helt enkelt.
Nu sitter man då här, pösandes i en säng som kostar mer än lägenheten den står i. Tur att den var på rea.
Jag väntar, andas, väntar och funderar. Tentan i optik och vågmekanik börjar om två timmar i skrivande stund. Jag lärde mig lins-makarformeln för mindre än tio minuter sen. Jag höll löftet jag gav i förra inlägget; jag tänker fan inte plugga när det är jul. Detta har som självklar konsekvens att jag om två timmar kommer göra min kanske hittills sämsta skrivning. Det blir bara så lätt lite för mycket.
Pluggandet började efter nyår tillsammans med tankar och tvivel. Är det verkligen rätt att åka tillbaka till Lund redan? Ska jag verkligen stanna här i fem år? Med min storasyster hemma från sin halva-jorden-runt resa kändes det så konstigt att plocka fram fysikboken igen. I denna takten kommer jag vara färdigutbildad sjukhusfysiker den dag jag fyller 23 men till vilket pris; utöver en halv miljon i studieskuld såklart? Jag har aldrig bott i London, åkt på turné med mitt band, gjort lumpen, tjänat egna pengar eller ens rest ensam utomlands. Det jag kommer minnas av min ungdom är min TI-84.
Efter att ha haft ett Dexter-marathon fick jag för mig att ladda ner några stycken klassisk musik. Chopin såklart eftersom det är agent Laundy's favorit. Tanken gäckar mig fortfarande: skulle jag kunna bli något inom musik istället? Jag lär aldrig få veta. Min gamla trumlärare i högstadiet, Hasse från Habo, sa till mig att gå en musikutbildning, bli musiker helt enkelt, det var det enda han kunde se i mig. Jag lärde mig spela piano i åttan, fick privatlektioner av Urban under min konfirmationstid - han återgick sedan till att vara konsertpianist - och gick från blinka lilla stjärna till klassiska stycken - ett och annat sött preludium - på ett halvår. Men därifrån kom jag inte längre. Sedan dess har jag bara rört ett piano för att se om det varit stämt eller inte.
Skulle jag tagit ett år och jobbat på lager eller industri; kanske till och med pendlat till Hok och knegat mig fram tillsammans med Ola? Det skulle gett mig all tid att bli bas-virtuous i Narcotic Seaweed, lira elgitarr som en gnu och spela piano varje dag. För att inte tala om all kampsport jag skulle tränat. Men troligtvis kommer jag växa upp att bli fullfjädrad fysiker, doktorera och forska, vilket också varit en dröm sedan barnsben. Mina musikinstrument kommer stå i min lägenhet/villa och någon gång kommer jag lära mig en och annan melodi. Jag kommer också ha respektabla grader i mist tre kampsporter. Men vem som helst som lagt lite hjärta bakom sina musikstudier eller träning kommer äga mig, vare sig det är stående fight eller gitarr- /trumsolo. Å andra sidan kommer jag rädda liv på något sjukhus. Mina vapen kommer vara atomer och kvarkar, mina toner kommer vara gammastrålar, mina instrument kommer vara tusen gånger mer finkalibrerade än det mest välstämda piano.
Men först måste jag sätta tentan och det är bara en timma kvar för mig att plugga. Förbaskade fasvektorer, diffraktionsdiagram och logaritmlagar.
Nu sitter man då här, pösandes i en säng som kostar mer än lägenheten den står i. Tur att den var på rea.
Jag väntar, andas, väntar och funderar. Tentan i optik och vågmekanik börjar om två timmar i skrivande stund. Jag lärde mig lins-makarformeln för mindre än tio minuter sen. Jag höll löftet jag gav i förra inlägget; jag tänker fan inte plugga när det är jul. Detta har som självklar konsekvens att jag om två timmar kommer göra min kanske hittills sämsta skrivning. Det blir bara så lätt lite för mycket.
Pluggandet började efter nyår tillsammans med tankar och tvivel. Är det verkligen rätt att åka tillbaka till Lund redan? Ska jag verkligen stanna här i fem år? Med min storasyster hemma från sin halva-jorden-runt resa kändes det så konstigt att plocka fram fysikboken igen. I denna takten kommer jag vara färdigutbildad sjukhusfysiker den dag jag fyller 23 men till vilket pris; utöver en halv miljon i studieskuld såklart? Jag har aldrig bott i London, åkt på turné med mitt band, gjort lumpen, tjänat egna pengar eller ens rest ensam utomlands. Det jag kommer minnas av min ungdom är min TI-84.
Efter att ha haft ett Dexter-marathon fick jag för mig att ladda ner några stycken klassisk musik. Chopin såklart eftersom det är agent Laundy's favorit. Tanken gäckar mig fortfarande: skulle jag kunna bli något inom musik istället? Jag lär aldrig få veta. Min gamla trumlärare i högstadiet, Hasse från Habo, sa till mig att gå en musikutbildning, bli musiker helt enkelt, det var det enda han kunde se i mig. Jag lärde mig spela piano i åttan, fick privatlektioner av Urban under min konfirmationstid - han återgick sedan till att vara konsertpianist - och gick från blinka lilla stjärna till klassiska stycken - ett och annat sött preludium - på ett halvår. Men därifrån kom jag inte längre. Sedan dess har jag bara rört ett piano för att se om det varit stämt eller inte.
Skulle jag tagit ett år och jobbat på lager eller industri; kanske till och med pendlat till Hok och knegat mig fram tillsammans med Ola? Det skulle gett mig all tid att bli bas-virtuous i Narcotic Seaweed, lira elgitarr som en gnu och spela piano varje dag. För att inte tala om all kampsport jag skulle tränat. Men troligtvis kommer jag växa upp att bli fullfjädrad fysiker, doktorera och forska, vilket också varit en dröm sedan barnsben. Mina musikinstrument kommer stå i min lägenhet/villa och någon gång kommer jag lära mig en och annan melodi. Jag kommer också ha respektabla grader i mist tre kampsporter. Men vem som helst som lagt lite hjärta bakom sina musikstudier eller träning kommer äga mig, vare sig det är stående fight eller gitarr- /trumsolo. Å andra sidan kommer jag rädda liv på något sjukhus. Mina vapen kommer vara atomer och kvarkar, mina toner kommer vara gammastrålar, mina instrument kommer vara tusen gånger mer finkalibrerade än det mest välstämda piano.
Men först måste jag sätta tentan och det är bara en timma kvar för mig att plugga. Förbaskade fasvektorer, diffraktionsdiagram och logaritmlagar.
Kommentarer
Trackback
