simonkaizer

Band of Horses och Johnossi spelar på stortorget i Malmö och jag känner mig mer och mer hemma i denna Söderns Huvudstad.

Någonstans är jag så lycklig av att vara helt ensam och skrika med i de gamla refrängerna som jag kunnat sen högstadiet. Jag inser att det inte finns någon annan som kan känna samma sak i samma ögonblick och varje försök att dela det med någon vore dömt att misslyckas. Ingen annan har skrivit "Only worms and roots can stop you from your goal" på en whiteboard, uppspikad på en garagevägg i Hok. Ingen har sjungit orden om och om igen med Nenne och John ståendes på betonggolven med 400 aktiva högtalarwatt i öronen.

På bussen hem börjar det igen.
Med en cheeseburgare och fem öl i magen måste man välja orden som om de vore ens sista.

Någonstans undrar jag...

Jag hade en dagdröm om att vakna upp som en ny profet. Som en agnostisk Jesus och Mohammed. Att jag skulle lära mig sju språk, islamologi, världsreligion, internationella relationer och resa runt jorden iklädd en vit kaftan.

Är det inte dags att någon tog tag i saker och ting?

Försöker slita mig igenom Ulysses under mina egna irrfärder i småland men har svårt att finna stadig grund då jag inte är särskilt bevandrad i Odysséen. Uppenbarligen ska det väl bli bättre så småningom.

I väntan på en vändning i vardagen pendlar jag flitigt till staden. Idag träffade jag många kära gamla vänner och fyllde på energireserverna. Dels är sådant sällskap guld värt, men även en mongolisk buffé med tillhörande friterad banan intogs. Dyrt men mättande.

I övrigt så springer jag en del men blev biten av en broms på läppen och stucken av ett bi på benet. Man tappar lite lust med sådana motgångar. Som om själva naturen var emot en och ville att man skulle vara fet och lat.

Men sommaren är snart slut och återfärden till Skåne hägrar. Då blir det gym och Gerdagympa. En del karate också. Innan dess ska vi bara försöka avverka Göteborg, Tranås och en Malmöfestival.

Don't say I look sad boy, I'm just playing my blue sweet trumpet.

På torsdagen träffar jag kära Janni efter allt för länge. Har mycket att uppdatera sig om och helt fantastiska hundar att gosa med. De är också omtänksamma och skäller frenetiskt när vi småboxas i köket. Ingen får slå matte.

Kvällen fortlöper med fussballturnering som jag och Henrik förlorar i första matchen. Det visade sig dock bara vara otur med lottningen för vår del då våra övermän - eller överkvinnor - gick vidare att vinna.

Fredagen spenderas med gamla högstadievänner och det blir god mat på Sir Simon's, dans på O'learys och vi somnar till American Psycho efter att ha tagit 0200-bussen hem.

Lördagens utgång uteblir. Efter att ha förfestat oss nöjda tittar vi på klockan som visar 0030 och 20 minuter senare somnar jag på mattan.

Idag blev det 60 min löpning med intervallträning och 250 armhävningar. Även lite styrka.

Jag målar färdigt trappan och hinner göra 60 halos med min skrotvikt, inspirerad av Jannis nya feta träningsblogg. Vilken för övrigt får vilken hårding som helst att få mindrevärdeskomplex.

Sedan åker jag till Jönköping.

Tisdagsfotbollen är fet som bara den och det smäller riktigt hårt ibland. Spelet är på topp och ölen är väl kyld av Kokos isleverans. Själv står jag i mål, peppar, gör armhävningar och släpper in dåliga avslut.

Dagen avslutas på Waffis varifrån allt kaosar sig lite. Med 3 extra timmar till tåget går blir det långdraget smsande och ambivalens. Men henrik håller mig sällskap tills lotta byter av för en promenad, sedan tar tåget ingen tid alls med Babian i lurarna.

Allt försvinner om du inte binder fast det?

Vaknar klockan halv tolv och har återhämtat mig från Arvika.

Dagen går åt att måla trappan, hjälpa pappa köpa takplåtar, spela trummor och träna lite.
Lillasyster fick med mig ut i joggingspåret och jag pushar henne till max den sista kilometern, själv kör jag intervallträning och gör 250 armhävningar under joggingturen. Efteråt blir det 100 situps med boxningar på sandsäcken och jag varvar ner med att spela igenom hela Number of the Beast på trummor. Mina nya in-ears är helt fantastiska för trumspelande med mp3!

Åkte till Arvikafestivalen och jobbade med Louise.

Det hela kändes i förväg lite som en bajsmacka, att jobba konstant i 5 dagar utan att få dricka öl och hänga på festivalcampingen och första dagen gav inte mycket hopp, förutom de trevliga människorna och riktigt soft häng. Men onsdagen förflöt så fort att jag knappt minns den och tors-lördag blev ett enda virrvarr av lycka, svett, sol, regn, musik och nattamat.

Scenen vi ansvarade för låg på lilla campingen och vi assisterade Tyck Till-tältet från P&L. Folk kom och gjorde egna pins med div. politiska och privata budskap, drack öl i de uppblåsbara fåtöljerna och tittade på poesi, stand-up och feta band.

På hemvägen fick jag skjuts av Josefin från Skövdetrakten och konduktören på tåget hade inte tid att ta betalt av mig så jag sparade 50 kr på sträckan skövde-sandhem.

Totalt gick 6 dagars festivalande på hisnande 450 kronor.

Jag fick se Never Trust a Klingon med SPOCK.

Jag läser ett skolarbete jag gjorde för sju år sedan om mig själv. Hittar ett släktträd och minns att fina namn som Snygg och Thapper ligger bakom mina föräldrar. Det är däremot otäckt att läsa självbiografidelen. Där har vi en skitunge vars ego är större än hans feta mage och som borde piskas för sin trångsynthet och deprimerande värderingar. Undrar om det kommer kännas lika underligt att läsa sin blogg om sju år?

Aja, jag har i alla fall slutat gå i kyrkan och skaffat mig vänner. Någonstans har jag kommit.

Så möter man upp med Sven i metropolen, inhandlar lite drycker och går till vätterstranden och pratar snusk. Rätt mycket snusk ja.

När solen börjar sticka i ögonen går vi vidare och möter hans arbetskamrater som också njuter av värmen lite längre ner. Det måste vara fantastiskt att jobba på en sån arbetsplats - där man faktiskt kan ha kul med sina kolleger även utanför jobbet. Tror knappast att vårdbiträderna på Nömmeberg skulle vara sugna på vicks blå och brännvin special, tatueringar och festivaler.

En snabbvisit på 5 minuter till bongo bar resulterar i en hamburgare och nya vänner. På tåget hem mår jag illa och sanden kliar innanför kalsongerna när man cyklar den sista milen. Men nog var det en kanonkväll!

Dagen fortlöper så som man kan förvänta sig. Filmtittande, solande, telefonprat.

Rutinen bryts av den nya promenadrutten. Istället för att traska runt mot gamla sommarstugan går jag raka vägen genom hagen mot höglandsleden och ut på denna västerut. Efter tre kvart vänder jag hemåt. Det tar ca 20 minuter innan jag inser att jag inte längre är på väg hemåt, utan helt har lämnat höglandsleden och befinner mig mitt i skogen och inte skymtar en enda ledmarkering. Det var dock lätt att jogga hem när detta väl hade observerats.

Sommartisdag som det är följer vi upp med fotboll vid talavidskolan. Det visar sig vara en av de tuffaste sammandrabbningarna någonsin och vuvuzelan tutar konstant i säkert 3 timmar innan vi beger oss hem för en pizza.

På tåget möter jag en trevlig flicka från Forserum att prata festivaler med.

På cykeln hem till hultarp möter jag inte en jävel.

Väl i hemmatrakterna tar jag mig ner till sjön och ut på denna i kanoten. Pratar lite i telefon när man ändå har täckning på mobilen. Det är motvind när jag ska mot stranden igen. Sjön glänser som guld och silver av månen och solnedgången.

Som ett sista äventyr träffar jag grävlingen som gömt sig i hagen de senaste dagarna. Jag trodde det var magen som kurrade men insåg snabbt att det var busken som kurrade. Så fort jag insåg att buskar inte kan kurra så insåg jag att det var något som befann sig i busken som morrade. Mågotet i fråga sprang i alla fall över vägen framför cykeln. Jag är nog aldrig sett ett så vackert djur. En sådan svans! En sådan päls! Synd att de biter som skruvstäd...

Var det bättre förr? Var jag bättre förr?

När hon bor, jobbar och lever i grannlandet blir jag lite avundsjuk. Jag har inte kännt henne de senaste åren, men det verkar som om att hon lyckats med allt. Det är så vackert. Hon målar så fint. Det känns precis som på högstadiet. Tiden - var tog den vägen?

Och hon, som brottade sig söderut - så nära men ändå så långt bort - och blev det hon ville bli. Så många brustna hjärtan hon måste lämnat bakom sig.

Nu vet jag inte var jag står. Hoppas på framtiden. Laddar om och tar nya tag. Paddlar kanot tvärs över sjön och nynnar på en sommarmelodi som jag borde skriva ner.  

Sjön ligger ännu en gång spegelklar bortom den nyslådda åkern. Fiskarna simmar snabbt undan innan jag bryter den blanka vattenytan och dyker ner till botten. Det har varit en varm dag.

På telefonen säger hon att ledigheten inte går att njuta av när man är ensam och inte har något att göra. Man måste vara på ständig flykt från ansvar för att kunna göra ingenting.

Förra sommaren förflöt i ett sådant töcken av jobb och hjärndödande rutiner att jag förträngt allt. Det enda jag minns är simturerna när man kom hem från jobbet klockan 22, eller eftermiddagarna vid stugan. Därför trodde jag att jag behövde ett sommarlov som man hade när man var liten. Men det är inte lika njutbart när man vaktar familjens hus ute i ingenstans och bara längtar efter sällskap.

Men nu ska jag sluta gnälla. I morgon åker jag till stan och spelar fotboll med vännerna och sedan kommer veckan bli ett virrvarr av grillning och bad. Det är bara ikväll jag känner såhär. Men det är fortfarande ikväll. Och inget skulle kännas bättre än...