C'est dur, la vie.
Ja, om förra helgen var hård var detta bara uppåt väggarna tokigt!
Mitt namn är Simon och jag är ett brottsoffer! Efter 18 år, 3 månader och 30 dagar norpar någon min väska och jag måste inse att världen inte är rosa skumbananer.
Så där står man; utan bankomatkort, utan cash, utan munspel och utan vare sig schampo eller deodorant efter träningen. Som tur är fick jag ta ut mig lite över Anúm och Preá som gav mig ett par rejäla blåmärken och snytingar i retur. Men när ilskan lagt sig kunde man springa tvärs över stan och ta ett par glas plommonsprit med en underlig tysk i en korridor; sen gick resten av helgen som smort.
Underbara klasskompisar och gamla vänner hjälpte mig när jag var bostadslös i två dagar; första advent fick firas med kören och så var det måndag igen.
Nu ligger jag på min luftmadrass på Vildanden i mitt eget korridorrum och lyssnar på Regina spektor. I morgon ska jag tillbaka till cyklotronenheten och följa radioisotopernas väg genom kroppen till fotoreceptorerna. Jag har fortfarande ingen mobiltelefon, men det skiter jag i; det fixar jag efter jul.
Det enda som verkligen irriterar mig nu är att den skamlösa bedragaren snodde Bröderna Karamazov som jag läst den senaste månaden på bussturerna mellan dalby och lund. Jag hade nämnligen bara tio sidor kvar. Hade de tagit väskan på lördagen vore det lugnt, men nu måste jag till biblioteket och leva rövare också.
Sen är det klart att mitt Lee Oscar saknas mig något fruktansvärt. Dessutom har jag eventuellt både herpes och hepatitvirus som kan ligga latent i munspelet. Jag hoppas tjuven spelade på det och dör av munsår, kräksjuka och körtelfeber.
Nu kan jag bara tänka på mat. Imorgon ska jag käka havregrynsgröt. Det är jättegott.
Il faut vivre. Il faut manger, au moins. Mais c'est dur; c'est tereblemant dur, la vie.
Mitt namn är Simon och jag är ett brottsoffer! Efter 18 år, 3 månader och 30 dagar norpar någon min väska och jag måste inse att världen inte är rosa skumbananer.
Så där står man; utan bankomatkort, utan cash, utan munspel och utan vare sig schampo eller deodorant efter träningen. Som tur är fick jag ta ut mig lite över Anúm och Preá som gav mig ett par rejäla blåmärken och snytingar i retur. Men när ilskan lagt sig kunde man springa tvärs över stan och ta ett par glas plommonsprit med en underlig tysk i en korridor; sen gick resten av helgen som smort.
Underbara klasskompisar och gamla vänner hjälpte mig när jag var bostadslös i två dagar; första advent fick firas med kören och så var det måndag igen.
Nu ligger jag på min luftmadrass på Vildanden i mitt eget korridorrum och lyssnar på Regina spektor. I morgon ska jag tillbaka till cyklotronenheten och följa radioisotopernas väg genom kroppen till fotoreceptorerna. Jag har fortfarande ingen mobiltelefon, men det skiter jag i; det fixar jag efter jul.
Det enda som verkligen irriterar mig nu är att den skamlösa bedragaren snodde Bröderna Karamazov som jag läst den senaste månaden på bussturerna mellan dalby och lund. Jag hade nämnligen bara tio sidor kvar. Hade de tagit väskan på lördagen vore det lugnt, men nu måste jag till biblioteket och leva rövare också.
Sen är det klart att mitt Lee Oscar saknas mig något fruktansvärt. Dessutom har jag eventuellt både herpes och hepatitvirus som kan ligga latent i munspelet. Jag hoppas tjuven spelade på det och dör av munsår, kräksjuka och körtelfeber.
Nu kan jag bara tänka på mat. Imorgon ska jag käka havregrynsgröt. Det är jättegott.
Il faut vivre. Il faut manger, au moins. Mais c'est dur; c'est tereblemant dur, la vie.
Kommentarer
Postat av: Anonym
hahahahahahaha. ja, skurkar är de sannerligen, och döden kommer till dem med körtelfeber, munsår och förstorad lever!
Postat av: Anonym
du måste ju för övrigt berätta när du är i staden jönköping nästa gång, så att vi kan konsumera drinkar, dyr öl och sprit tillsammans.
Trackback
