simonkaizer

För att återknyta lite till förra veckan så fick jag visst VG på både optiken och vågläran. Det är därför jag gillar att plugga. Man lär sig så himla mycket. Nu är det bara Atomfysik, Relativitetsteori, Kärnfysik och Partikelfysik kvar, detta tentas på Fredag.
  Jag lyckades bli klar med den sista labbrapporten idag också. Ett moment som hängt i luften oroväckande länge. Alla utom två lämnades in för sent. Vad som gjorde mig lite lack var att jag redan skrivit inlämningsdatum på alla labbar innan jag gick till Fysicum. När jag sedan upptäcker att ingen av handledarna hämtat eller rättat några rapporter ångarar jag att pennan var framme så snabbt. Det hade ju gått att skriva på alla labbarna att de var inne i tid, och på så vis garantera sig ett VG på hela kursen. Det är sånt man stör sig på. Fast å andra sidan har jag min heder i behåll.

Idag blev en hård dag. Var uppe tidigt för att hinna skriva och ligger nu söndertrött på sängen. Karate-ola skickade ett mail om terminsstart så jag infann mig givetvis på barnträningen klockan, lekte "hajar i havet" och tränade teknik med kidsen. Det är allt något speciellt med barnträningarna, de är helt galna i huvet, tar inget på allvar och bara ränner runt som arga getter. Men man blir så glad.
  När barnen gått kunde jag och karate-ola fightas lite. Det är kul. Sedan kunde han lära mig en ny kata, det är också kul.
  Var det dags att springa tvärs över stan för att hinna med capoeiran. Det var först efteråt jag märkte hur trött jag var. Efter att ha sprungit hem till vildanden fick jag sänka två råa ägg med lite kakao och mjölk för att återställa balans i kroppen. Karate-katan övades igenom en gång. Sen var det kört. Mitt på golvet faller jag ihop. Liggandes med huvudet mot sängkanten, oförmögen att lägga mig på sängen, käkade jag kvällsmat. Jag duschade i 20 minuter sittandes på golvet samtidigt som jag filade fötterna. Efter det orkade jag resa mig upp. Det är livet. Det är helt otvivelaktigt meningen att man ska leva så. Komma hem och vara glad att man överlevt. Och veta att man ska göra samma sak vecka efter vecka.

Det som verkligen tynger mig är inte mina verkande axlar, brännande fötter eller stela ben. Det är Ostrochorus. Emma som råkar vara körförman och råkar bo mitt emot mig cyklade förbi när jag joggade hemmåt. De saknade mig, de ville att jag skulle vara med, de tror det skulle vara bra. Men om jag ska graderas i Capoeira i Februari måste jag ligga i som ett svin nu, och blir jag graderad måste jag visa att jag förtjänar det genom att ligga i som ett svin. Två gånger i veckan är ingenting då. Jag behöver en dag till.

Nu ska jag lägga mig ner i sängen. Från ett hörn hör jag en högtalare eka: "Hold me tight, like a gun" och jag önskar plötsligt att det fanns någon här i rummet. Fast jag tröstar mig med att det är jävligt svettigt att sova två i en säng. Och jag känner mig fräch nu. Och people in love lie around and get fat.