simonkaizer

Är det allvar eller bara delad flykt från ensamhet
ingen av oss vågar fråga, jag tror ingen av oss vet.

- Maud; sicken kvinna.

Så går man på högvarv och jobbet känns inte lika jobbigt. Dels lever jag på den kommande helgen och därefter den hägrande malmöfestivalen. Men mest av allt var helgen som gick så överjordiskt bra att jag knappt kan tro det.

Dessutom kom både Olis, Juice och Lina på besök igår. Tjejerna stannade tills idag. Vi letade kattungar, fotade, promenerade, pratade, fikade. Sånt som vänner gör. Allt är fint. Underbart.

Och på jobbet sitter Jonas med sin feta vigselring och påminner mig om en dröm att hitta någon som kan ge mig något någongång. Tills dess försöker jag leva i nuet men sitter som vanligt med huvet i flaskan, handen i kakburken och fötterna i skiten. Men man vänjer sig och lär sig njuta. Dessutom kan man sova och drömma sig tillbaka till allt bra som varit och drömma sig till allt bättre som komma skall.

Och har jag någon att ringa?

Så står hela kompisgänget och trycker i garderoben när man kommer hem från jobbet. Jag som nästan hade förlikat mig med tanken på att sitta ensam och avundsjuk med chips och film på mitt rum när syster satt där nere och njöt av en flaska vin med en polare. Men istället blir det fest för fulla muggar; tequilarace, dragspel och sanslöst fyllebad i det nattvarma vattnet. Det är så fint att ha riktigt schyssta polare!

Sedan åker man lite dagenefterslapp på kalas hos vänner i stan. Festen visar sig vara festligare och det slutar på klassiskt IB-vis med "jag har aldrig"-lekar och nya grenar på IB-trädet. Det är fint att se att det fortfarande växer bra och att mina små preare för vidare traditionerna med bravur; tillsammans med de gamla rävarna såklart.

Som plåster på såren efter att ha bytt värmen och sällskapet till ösregnet träffar man The Animal Five på tåget hem. De har en skiva på gång till vintern. Jomenvisst. Hoppas på att få höra mer av allt; allt.

Loke säger det så rätt:
Jag är fienden av varje typ och slag,
för om vanlig innebär
att vara nåt av det ni är;
dela era ideal, då ska jag aldrig va normal.
Hur hårt ni än kan slå ska jag va hårdare ändå.
För varje en av oss som dödas ska tusen mera födas.
 
Så skuttar jag överlycklig och adrenalinpumpad till bongo bar för att träffa syster min och några vänner. Varan detta undrar människor. Svaret var: jag höll på att bli nitad av en nazze. Hade säkert blivit om inte ett par tjejer suttit i samma busskur. Och det kändes underbart. Hans ilska, hans hatfyllda blick; hans totalt skrattredande försök att mucka gräl med killen i röda skor. Hans händer mot mig när han knuffar in mig i reklamskylten och frågar vad mitt problem var. För jag vet att sekunden han höjer sina knytna nävar är han dömd att dö; dö precis som alla andra äckliga faschister, deras idéer och ideal. Men jag kommer överleva tillsammans med allt jag står för och försvarar. Jag är säker.

   Jag känner efter om min puls skenar iväg. Men det gör den inte. Vi står på busshållplatsen vid vätterstranden. Tre skinnskallar, två tjejer och jag; bögjäveln med rosa tygväska. Bara en av dem är dum nog att ge sig på mig lite tafatt och de andra försöker tillsammans med tjejerna lugna honom.  "Inte här" kanske de viskar "det är för mycket folk" - var vi ensamma kanske jag inte skulle kunna vara här idag. Jag kämpar inte min kamp på gatan, utan tar ställning när situationer dyker upp och för dialogen i vardagen. Men om det någon gång skulle smälla skulle det vara min armbåge i hans näsben. Mina fingrar i hans ögon. Mitt knä i hans skrev. De är för dumma i huvet för att inse att de kommer förlora i långa loppet, hur många bögar de än lägger in på sjukhus. Och de är alla dömda att hatas av samhället, förtvina, ångra sig, skämmas. Deras hat kommer de bara få tillbaka hundrafalt. Jag kommer överleva tillsammans med allt jag står för och försvarar. Jag är säker.

Sen är det klart att jag inte känner typerna; han kan mycket väl ha snetänt på hemkört och flugsvamp och hans kompisar kanske rakade håret för att de låg i lumpen. Men jag drar dem alla över samma kam sålänge de delar någon homofob attityd och hotar mig eller någon annan.

I varje fall kommer jag fortsätta använda min rosa väska, röda skor och gröna basker och kasta slängkyssar till alla som hatar mig; nu vet jag att de gör det. Det är ömsesidigt. Och de kommer förlora- deras gener dö. För vi är fler, starkare, smartare och snyggare. Och självklart får vi alla tjejerna.

Latin loving lizards
Rogues of R'n'B
Heretics of Hip Hop
You never shall be free
I stand on the foundation
Divin'ty's holy seed
I beg you all to listen
I pledge the Hard Rock Creed

Så en onsdagskväll sitter man och lyssnar på The string Quartet's tolkning av skivan Mezmerize. Parallellt med orginalet bara för att det är så kul. Och i refrängen till Violent Pornography saknar jag woofern som ska sätta stolen i gungning. Samtidigt säger Serj: -Brainwashing; It's a non-stop disco. Och det ligger något i att livet ska vara en fest. Men som alla moderna ideal är det både omöjligt och löjligt. Är det detta vi längtar efter kommer vi som bekant aldrig hitta lyckan. Vad som verkligen räddar livet på en är goda arbetskamrater och god mat, såsom syltade grönsaker.

Och igår lyssnade vi på Make It Wit Chu. Sometimes the same is different. But mostly it's just the same. Hela låten är genial i sin enkelhet och jag kan sitta och lyssna hur länge som helst på det hypnotiska riffet. Hela världen är gjord av gelé och det enda man vet är att I wanna make it witchu.

Fast imorgon ska det jobbas igen; 0700-1300 som omväxling, vilket passar bra då syster är nylingen hemkommen och vi får besök av the Aussie. Nu ska jag skicka iväg ett sms; göra någon glad; borsta tänderna och sova.

Och en ledig måndag kan man stå i hagen och gosa med hästarna. Millie blir överlycklig när man slår ihjäl några bromsar som terroriserar henne och lägger tacksamt mulen mot mitt bröst; där andas hon ut tungt flera gånger så hela magen blir varm. Sedan kan man ligga på altanen i solskenet och klia hunden bakom öronen eller spela en sommarvisa på dragspelet.
  När föräldrarna sedan åker iväg ska jag nog ta en långpromenad runt sjön. Dagens sommarpratare, kirurgen något Simonsson, sa att en promenad om dagen botar det mesta som han själv inte botar med skalpell. 
   Det är bara att jag saknar sällskap här ute. Och en måndag känns det omotiverat att åka in till stan en timma, då det tar minst två att ta sig fram och tillbaka. Dessutom vore det rent av hedniskt att låta dessa solstrålar och den skimrande sjön bli ett substanslöst minne utan att ha gjort något mysigt här hemma. Så nu skall avnjutas ännu en nybryggd kopp kaffe. Hunden väntar på mig.

Nej, hon har helt rätt. Inte vill man vara tillsammans med någon Amelie från Montmartre inte. Hon är ju skadad på riktigt. Storstadsromantiken är överdriven. Om man hela tiden ska finna de små källorna till njutning kanske man blir immun mot större känslorörelser. Synd bara att det är så snyggt med page och höga kjolar. Till mitt försvar har jag börjat använda keps. Och slutat ens feströka; även om rödvinspoeten springer till liv varje lördagkväll. Då låtsas jag vara lite svår fast jag egentligen bara vill ha vad alla vill. Men idealister har det svårt i verkligheten, trots att vi bara är realister med framtidstro.

Fast inte kan man sitta en söndagskväll och ojja sig över allt vackert som glider mellan fingrarna. Däremot kan jag ojja mig över vad som glider av fötterna. Nämnligen mina skor. Det är väl förbannat att invånarna i ett modernt land ska tvingas lida så för kapitalismens produktionsdrev? Jag tror inte man behöver ha läst kvantmekanik för att fatta att ett par joggingskor är dömda att gå sönder om man fäster ihop dem med en enkelsöm. Det kan knappast vara en skomakare som gjort denna design. Slit och släng-djävulen besitter varenda tillverkare och så står man där en dag mitt ute i träsket med tårna i sumpen och 4 km hem. Kan man inte nita fast sulan med titanskruvar och binda ihop överdelen i kevlar. Jag bävar inför att köpa nya joggingskor.

Mitt liv är fyllt av hål,
Två plus två, ung och kåt
Party i Malmö city är vad pojkar vill ha

Svart och vitt blir hat och blod
tynar bort i en spegel jag har
Vad ska du bli hjärter dam - du ska va president!

Så sitter man här hemma en torsdagskväll och spottar ut låtar. En gammal text jag fick av Jossan fick pimpas upp med en extra refräng och ett gitarriff i C#-moll. Jag tror den handlar om Thåström (allt handlar om Thåström) så jag försökte subtilt få in lite referenser i den sista versen; någon insatt kanske kan tyda någon?
 Det var flera låtar i min sångbok som aldrig blivit färdiga och vilka lätt kunde kompletteras med ett munspelssolo, stick, bryggor och små verser. Det kanske går att framföra något på Trubadurkvällen under höstens inspark. Pinsamt bara hur enformigt innehållet är. Flickor flickor flickor. Lite polare, lite tonårstristess. Å andra sidan reflekterar det rätt bra min tillvaro - åtminstone vad jag ägnar tankekraft åt.

Jobbet är gött. Jonas är tillbaka från sin semester så man man få lite manlig bonding på arbetsplatsen och rutinerna blir mer och mer rutinmässiga, vilket tillåter högre avslappningsgrad i allt jag tar mig för. Nu ska det bara uthärdas ett 0700-1600 pass imon för att sedan få grilla loss med grabbarna och vännerna i Vaggeryd.

Jaa, idag såg jag det formella antagningsbeskedet från Studera.nu. Man är ju tvungen att tacka ja trots platsgarantin i programmet. Så, när man ändå var i farten kunde man ju anmäla sig till en extra kurs till hösten för att hålla ångan uppe, och astronomihuset hade mycket att erbjuda i form av lediga platser med restanmälan.
  Trött i huvet av en hel helgs jobb läste jag igenom kursbeskrivningarna och kollade med schemat till Fysik 2 som ska komma i första hand. Då Astrobiologi var förlagd på måndagar (reserverat till Karate) kollade jag High Energy Astrophysics, och kunde gladeligen konstatera att det skulle gå att läsa parallelt. Det var tyvärr först efter att jag anmält mig och mailat studierektorn på astronomihuset som jag insåg det absurda i att ge en kurs på grundnivå på engelska; speciellt någon som High Energy Astrophysics. 
  Således kommer hela astronomihuset undra vad det är för idiot på fysicum som söker avancerade kurser innan han ens påbörjat Fysik 2. Jag kommer dö.

Jag rensar tankarna med hänsynslöst gitarrshreddande till Disenchanted Lullaby; One by One är ju ett gediget guldalbum som jag lyssnat på för lite på sistone. Sedan går Viva la Vida resten av kvällen - Violet Hill speciellt.

Två refränger som matchar mina funderingar.

Någon på ett internetforum anklagar mig för att vara nedlåtande i mina argument. Och ja, när jag ogenerat liknar någons trångsynta anti-gay argument med konservativ nazist-logik är jag så nedlåtande jag bara orkar.
  I en tillvaro långt från närmsta civilisation - läs bra pub - blir internet och mediaströmmen den enda tillflyktsorten under kvällarna. Och Facebook är en lika bra lösning som allt annat. Med några glada skratt och ett gäng ilskna kommentarer på "the Wall" går jag med i gruppen "Gay-marriage killed the dinosaurs". Där väcks än en gång delen av mig själ som mången gång manat mig att gå med i RFSL trots att jag varje gång inser att jag inte orkar gå in och fixa medlemskapet just precis då. Ikväll var jag där med adress och kontonummer. Med spänning väntade jag på att få betala 100 kr till den goda armén som kämpar ett av mina heliga krig men får beskedet att kortinlösaren inte fugerar just nu. Nu får jag helt enkelt skriva en att-göra-lista där jag noterar "Gå till RFSL i Malmö och fixa medlemskap". Do it. Om jag kan få hem en t-shirt och ge ännu en röst till statistiken kanske vågen en dag tippar över. Med tanke på att människor fortfarande dödas på grund av homosexualitet borde det inte vara en dag för tidigt. Idiotiska bibelmuppar och faschistiska homofober; det är så äckligt med trångsynthet.
   Däremot gick det bra att gå med i Gröna Studenter, kanske blir lite skönt grönt häng nere i Lund till hösten. 
  
Att man skulle bli lycklig av pengar vet jag inte. Just nu verkar jag mest ha fullt upp med att spendera dem. Trots att bara 2000 vilar osäkert på mitt studentkonto. Men att ha ett jobb att gå till varje vecka gör lite för självkänslan och frihetskänslan; även om jag fysiskt är ganska knuten till Småländska skogens ingenmansland kring Hultarp. Denna inbillade tillgång till oändligt med pengar sporrar till viss del mitt plötsliga infall att lösa in medlemskap i alla dessa föreningar.

Jag köpte lite skivor bl.a. Retox. Så nu får jag passa på att bli Turbojugend också.

Så står det att tre dagar har passerat, exakt, sedan jag uppdaterade mig häromsist. Mycket troligt. Jag visste helt enkelt inte hur rätt jag skulle ha när det myntades hur jobbet skulle hålla tankarna i styr. Det finns säkert en bättre tidpunkt att skriva än tio över tio en kväll när man ska upp klockan 0600 dagen efter, men jag kommer inte somna på sekunden jag lägger mig till sängs ändå.

Mina vänner kommer och besöker mig en torsdagskväll här i skogen. Tänk om vi inte bodde fem mil från varandra. Men jag har sjöutsikt och mobiltelefon så det får gå.

En dag kan även spenderas med dragspelet, och under tiden fingrarna vrickas i mödosamma försök att hitta rätt på klaviaturen i Bb-dur, tänker jag som många före mig: Jävla Håkan. Jag kommer aldrig kunna spela "Trubbel" med växelbas.

Nu ska jag ringa upp ett telefonnummer. Kommer säkert inte så något svar, men får jag det kommer jag somna glad.

Ja, så varför sitter man här igen och degar? Dagen vigdes åt att bota höjdskräck i lyftkranen målandes husfasaden och tiden rann mig förbi; plötsligt hade alla tågen gått - bokstavligt talat. Berättigat och behövligt spenderades kvällen hemma.

Dessutom måste jag refutera mina tidigare reflektioner angående både författare och mänsklig moral. Det är ju i all enkelhet så att det finns dåliga och bra författare och folk som skulle kunna bli det ena eller andra men har bättre saker för sig.

Dessutom finns massor att göra med människor och deras idiotiska idéer om ideal. För att inte tala om det stinkande virus kallat religion som genomsyrar all debatt med sin föraktfullt osmakliga präktighet.
  Sittandes i lyftkranen kunde jag lyssna på radion bara för att höra hur Vatikanstaten får en ny ambassadör i Sverige. Så mycket makt på en sån liten jordyta. Så mycket korruption och så mycket ohälsosamma tankar. Jag vet inte om det värsta är att de vill vägra preventivmedel och abort i AIDS-drabbade områden, eller det faktum att de tror sig tycka så på inrådan av Gud.

Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när Kristdemokraterna tappar väljare åt Sverigedemokraterna. En talesman för KD sa något om det pinsamma att sälla sig till den röda fanan och ta till sig socialistiska miljötankar bara för att säkra sin plats i högerblocket. Reinfeldt gör rätt i att vända dövörat åt KDs påtryckningar angående fastighetsskattesänkningar; om än bara för att jävlas.

Hoppas ingen missade Lasse W som sommarpratade idag. Jag uppskattar honom lite mer nu. Minns när han stod iklädd munkjacka och solglasögon bakom en buske på P&L och försökte titta på Miss Li. Han är kanske ingen översittare som rockstjärneaktigt föraktar sina fans. Han var bara blyg och rädd. Nästa gång ska han få en klapp på axeln.

Idag finns ingen moral längre. De senaste århundradenas hetaste debattämne finner ingen plats i 2000-talet. Vad fantastiska författare ägnade hyllmeter åt ägnas idag inte den minsta diskurs; alla har förvandlats till nihilister och följer sin egen lag. Men ingen vill ju resa sig över vågorna, så den egna lagen blir samhällets norm. Å andra sidan har vi inget behov av några reformer nu när alla lever på samma villkor.

 På tal om författarna så undrar jag varför det inte finns fler av dem. Dessa underbara människor jag träffat på, med fantastiska berättelser och ett gudomligt handlag med pennan. Kanske är det bara de näst bästa; med ångest, självbekräftelsebehov och avsaknad av äkta talang, som ger ut böcker. Så världslitteraturens största verk ska för alltid förbli outgivna, skrivna endast i sina författares sinnen. Fast det kan lika gärna vara så att bara sanna genier kan sammanställa en roman med sina hundratals idéer till en läsbar helhet. Nåväl.

När jag kommer hem svettig från jobbet är huset fullt av främlingar. Eller gäster i varje fall; jag känner ju trots allt merparten av min mor och fars arbetskamrater. Det är positivt då det medför framdukad lunch och efterrätt, vilket är mäkta uppskattat efter en dags (eller halvdags) kneg.

Jag är på det stora hela nöjd med sommarjobbet. Vårdbiträde för senildementa. Hela "torka bajs- mata -lägga till sängs"-rutinen känns rätt naturlig när man varit med i... ja, tre dagar. Det är ju ändå någon primitiv omvårdnadsdrift som figurerar hos alla människor.
  Sedan kan man fråga sig huruvida det är etiskt berättigat att jobba med omsorg av senildementa. Mänskliga rättigheter i all ära, men har man supit så hårt att själva hjärnsubstansen börjat ruttna så... lämnar vi den meningen oavslutad. Utilistiskt kan man tänka sig att den enda som tjänar på hela företaget är jag själv i och med min lön. Kants kategoriska imperativ talar mot mig då jag själv helst skulle klara mig utan blöja och tvångsmatning. Jag söker mig till humanismen och den kristna västvärldens förtvivlade förälskelse i allt levande. Sedan åkallar jag jantelagen och min plikt som proletär. Och skyller resten på makterna.

I crash in my mind whenever you are there...
But tomorrow. I'll tell you all tomorrow I'm sure I'll tell you then.              - Ja man kan ju hoppas

Det enda jag vet är att jag åkte tåg hem från Jönköping till Nässjö. Trogen min vana att vara ohindrat social och nästan oförskämt pratsam när jag är övertrött måste jag starta konversation med alla flickor på tåget.

Ödets oförskämda nyck vill sig dock att det på något sätt kommer fram att min syster är min syster och att flickorna råkade gå på hennes skola under en halv termin. Således vet de vem hon är.

Frågan är nu:
Är det så mycket credd att tjejerna vet vem min syster är, att det kompenserar för faktumet att de sett mig påtagligt påverkad? Enligt mina egna stadgar måste jag under ölinverkan verka mer kufisk och svår än vanligtvis vilket medför ett oförskämt inkoherent språkbruk som helt och totalt förstör de stackars flickorna. Detta är självklart min mening och jag lyckas skrattretande bra. Faran är ju att de inte alls förstod hur förvillade de var utan tog mig som en dussinfyllerist på tåget; märk väl, det är jag ej. Huvudsaken är att de fick sig en upplyftande tågtur samtidigt som jag slapp fördriva tiden men tidsfördriveri.

Hur som helst: Bom Bom. Jag hälsar min goding godnatt och säger att allt är salt!

Simon heter jag och jag vill bli rockstjärna, författare, lagom förmögen, lycklig - ja, och sjukhusfysiker till yrket då. Som svar på en fråga från anonym.

Ville bara slå ett snabbt slag - eller tre snabba så det blir ett ruff ( trummishumor) - för Det Funkar; det bästa som hänt Jönköping sen kollektivtrafiken. Denna konstellation av musiker har släppt en skiva vad jag vet. Något om att undanbeda all eventuell uppvaktning på 50-års dagen. Tyvärr har jag inte hört dem på länge. Senast på skivsläppet på Bongo när det nu var. Däremot såg jag Boltes på stan häromdagen, jag hälsade inte trots att vi jobbat ihop och jag gillar bandet. Jag får Fejsboka honom så som man gör med alla i detta ingenmansland mellan kompisar och bekanta. Fast det imorgon. Nu ska jag ringa en kamrat och sova.

Peace out biatches in da hood! LÖÖÖV yah <3<3<3<3

Ja, då var ju frågan vad man ska göra av resten av sommaren.
  Jobbet är ju det ständiga inslaget från och med tisdag kl 0700, men en tillvaro baserat enbart på detta är ett varande som inte räcker till. Nenne ska ta sig hit en dag. Jag ska ta mig till Nenne en dag. Kanske Lund en helg. Soliga sommardagar måste det hängas lite med Jönköpingsgänget och gamla IB-veteraner.

Sen ska det spelas en ohälsosam massa dragspel; dunkas trummor så att Hultarps utemöbler går i konkurs; rivas gitarrsträngar så fingrarna spricker och svänga basen så det går vågor på sjön. Synd och skam att min mikrofon råkar vara borttappad.
Dessutom har jag ingen tillräckligt bra dator att spela in på.

På tal om datorer förde jag och far min en diskurs tidigare angående den nyligen instiftade FRA-lagen. Till allas stora glädje är vi ett steg närmare 1984 och försvarets radioanstalt ska helt plötsligt få övervaka all informationstrafik över sveriges gränser. Men låt oss inte vara paranoida. FRA:s hemliga agenda är egentligen att övervaka USA:s nättrafik genom sverige för att på så sett kunna hindra att deras motsvarighet till FRA övervakar oss i sin tur. Det kan vi hoppas. Ska man vara paranoid kan det vara amerikanska underrättelsetjänsten som infekterat min andra dator här med ett virus som uppdaterar sig varje gång man kopplar upp sig mot internet. Genom att göra det tillräckligt snabbt innan Antivirusprogrammet hinner uppdatera sin databas kan således amerikanarna fjärrstyra min dator för att spana på svenska underrättlsetjänster från inom våra gränser. Så nu vägrar jag använda den på nätverket.

Så sitter man också och funderar på om man ska fråga tysken om dragspelaren. Schweizervännen säger att hon saknar sin Kung-Fu munk. Men han är i Shaolin och tränar. Vad är värst; att ha någon en halv värld bort eller inte veta vad man har?

Vad jag vet är att min säng ligger bäddad där uppe, att alla fönsterlister och rullgardiner är på plats och att jag kommer sova som en prins efter denna killerweekend i Göteborg med tjejmaffian.

Kvällen  och dagen avslutas med The Perishers - Pills, klockan slår över till 00:00 och jag tänker på alla som gör mig glad.

- Ting tings ljudmässiga setup är ju på intet sätt trummor och sång. Däremot är det skönt att se dem slå ett slag för trummorna (hoho) och inte sälja sig till midi-djävulen som annars så girigt infekterar upp alla trumspår i modern rock/pop.

- Infektioner finns även på... andra platser. Jag vet inte om jag har tystnadsplikt eller inte men man kan alltid föreställa sig ett scenario där två patienter kanske har vancomycinresistenta enterokocker (mördarbakterier). Men det kan vi inte veta även om vi inte vet om vi vet det eller inte. Om det skulle inträffa skulle man eventuellt behöva prover, men det vet vi ju inte heller.

Så sitter man här ännu en kväll. Inbillar sig att man är förnäm bara för att man läser Strindberg på tåget, dricker te och spelar bandlös bas.

Gårdagen exkursion till Jönköping förgylldes av en pop-punk utstyrsel. Det hela var ett urartat fall av "vilka-skor-ska-jag-ha-idag?"-syndromet. Då alla bra skor lämnades i Lund stod jag med ett par skejtarsneakers eller röda skinnskor; eller till ska jag ta pappas gamla Jägarkängor? 
  Det blev helt enkelt rutiga byxor, kängor och skinnjacka. Busschauffören tittade snett på mig; min systers vänner tittade snett på mig; mamma tittade snett på mig; mina vänner tittade snett på mig; skinheadsen på juneporten tittade snett på mig. Men med ett par så sköna skor kan man ta all skit i världen. Och jag kunde gömma mig i Röda Rummet närhelst jag ville.

På tal om skit har jag upplevt mycket sådant idag också. Kvällspasset på jobbet skulle gås igenom. Inget konstigt. Mata gamlingarna; sköta toaletten och lägga dem till sängs. Och eftersom det inte blev någon P&L nästa vecka kunde jag skriva upp mig på jobb redan då. Det räcker säkert till att finansiera min kurslitteratur! "Quantum Physics - A complete introduction". Men det är ju till hösten det. Nu ska jag förlusta mig med Neuropsykologi och SatC.