Ego solus ipsus
... i min egen bedövande dimma.
Någon sa att vi var olika typer; hon vars sinne öppnas av kusternas outtalade frihet, och jag - vad är jag? - som i varje ledig stund flyr det öppna och platta havet och föredrar värmen av en insjö och skuggan av en gran. Desperat refuterar jag hennes teori att jag skulle vara en hemmakär latmask; vilket självklart var hennes tanke även om den inte var utsagd. Men innerst inne undrar jag vad jag skulle i världen att göra och om jag längtar någonstans alls. Vad finns att se och varför skulle jag se det när så många andra redan gjort det? Finns det inte tillräckligt att se där vi står och går varje dag?
Så jag lägger mig vid sjön och läser en samling essäer om konstruktivismen. Det var nya tankar och nya idéer; nya sätt att njuta av vardagen och dagdrömmeriet - för mig. Och vet ni vad? Jag släppte inte ut ett dugg mer koldioxid än vanligt och det kostade mig ingenting!
