simonkaizer

Nej, hon har helt rätt. Inte vill man vara tillsammans med någon Amelie från Montmartre inte. Hon är ju skadad på riktigt. Storstadsromantiken är överdriven. Om man hela tiden ska finna de små källorna till njutning kanske man blir immun mot större känslorörelser. Synd bara att det är så snyggt med page och höga kjolar. Till mitt försvar har jag börjat använda keps. Och slutat ens feströka; även om rödvinspoeten springer till liv varje lördagkväll. Då låtsas jag vara lite svår fast jag egentligen bara vill ha vad alla vill. Men idealister har det svårt i verkligheten, trots att vi bara är realister med framtidstro.

Fast inte kan man sitta en söndagskväll och ojja sig över allt vackert som glider mellan fingrarna. Däremot kan jag ojja mig över vad som glider av fötterna. Nämnligen mina skor. Det är väl förbannat att invånarna i ett modernt land ska tvingas lida så för kapitalismens produktionsdrev? Jag tror inte man behöver ha läst kvantmekanik för att fatta att ett par joggingskor är dömda att gå sönder om man fäster ihop dem med en enkelsöm. Det kan knappast vara en skomakare som gjort denna design. Slit och släng-djävulen besitter varenda tillverkare och så står man där en dag mitt ute i träsket med tårna i sumpen och 4 km hem. Kan man inte nita fast sulan med titanskruvar och binda ihop överdelen i kevlar. Jag bävar inför att köpa nya joggingskor.