simonkaizer

She opened up and then she disappeared. We vanished hand in hand.

Jag sitter och förvånas över SJ och deras biljettsystem. Varför blir det billigare att köpa två resor mellan lund och alvesta, samt alvesta och nässjö, än när man köper en biljett mellan lund och nässjö. Förutsatt att det nu är så, varför blir det inte ännu billigare att köpa en lund - hässleholm + hässleholm - alvesta också?`

För övrigt hatar jag SJ för deras höga priser. Man ska väl inte behöva sitta på tradera och uggla i 100 år för att få en billig sistaminuten-biljett; speciellt då man inte kan vara säker på att få biljetten heller då någon säkert bjuder över. Men intercity kan man åka för 240 kronor. Så jag tömde mitt konto på det sista av junilönen och åkte hem till småland.

Veckan har varit galen. Jag drogs in i en rutin där man var vaken till femsnåret och inte vaknade nästa dag förrän 1600 då man fått i sig minst två öl, fyra kaffe och ett gäng cigg. Innan terminstarten måste jag köpa nya joggingskor och återställa min kondition. Det kommer bli minst lika hårt festande då och jag måste vara i form att hantera det.

Så hamnar man på feministfest i malmö igen. Med de bästa brudarna. Knappast förvånad över hur kvällen fortlöper förundras jag ändå över lättnaden när det verkligen händer. Industrigatan vid värnhem någonstans. En svartklubb som visst inte var där. Dans på Deep. Ösregn på hemvägen. Trött sluter jag ögonen liggandes på en madrass på malmölyans köksgolv. Jag drömmer vackra drömmar.

Jag vill kyssas med 1800-talsryssar.
Olivia Bergdahl.


Så på väg från stationen efter att ha vinkat av syster ginar jag över korsningen i just det ögonblick då alla bilar har rött. På så vis blir det raka vägen till kyrkogården istället för att ta sig över 5 extra trottoarkanter, köra igenom en busshållplats och splittra en grupp småkids som hänger vid sidan av vägen. Jag möter ett hänsynslöst gäng cyklister på den 2,5 meter breda cykelvägen och en tant får för sig att skrika:
 - Det är enkelriktat!
 - Ja för fan. Jag är inte blind. Har inte missat skylten. Och jag är säker på att du betalar mer skatt än jag, missbrukar färre skadliga substanser, jag tror att dina föräldrar älskar dig mer än mina. Jag tror Gud älskar dig mer än mig. Var lycklig. Jag kommer brinna i helvetet innan dig, så snälla låt mig cykla på fel sida av vägen! tänker jag.

Genom kyrkogården cyklar jag lite långsammare. Det är njutbart - men också det egentligen förbjudet.

På vägen hem skickar jag ett sms till Malmö. Ikväll uppträder Maud Lindström med Cissi och Nour så vi ska stråla samman och peppa tillsammans. Med paraplyet i vänsterhanden, mobilen i höger och cykeln ostadigt vinglande i den vinande vinden kör jag nästan in i den mötande polisbilen vid Sofiaparken; men bara nästan.

Jag vill kyssa författare och visionärer
flitiga fotografer och konstnärer
som fångar avlägsna verkligheter
och vad är det de heter? - Estradpoeter.

Det är bara festivalsimon som talar. Vi var tvungna att brista ut i lite Dr Love-reminiscens för att stilla mitt skrikande behov av redlöshet. Självklart är det ingen som orkar käka taggtråd mer än en sommar per år, men när man står längst fram på kaizers orchestra tror man att allt annat är irrelevant. Då vill man gå klädd i svart och misshandla varje oljetorn med järnbatonger. Starta revolution. Röka cigaretter. Ta kontroll på kontinenten. Kasta av sig skorna, skita i smärtan och skrika: "skjut det svin som först ger sig! det är dags att leva eller dö" tills sommaren försvinner i snö.

Nu har jag svidande blå märken efter både kanyler och knytnävar på armarna. Jag vet att jag är ren; fast själen blir svartare.

Så det enda sätt att kunna fortsätta efter en kväll som denna - Kaizers Orchestra FFS! - är att köra ner sig i melankoli. Jag knarkar mina känslor när alkoholen och pengarna tagit slut. Och sittandes ensam i 109 övergivna kvadratmeter finns inte mycket att bli psykadeliskt glad åt direkt. Jag har inte varit såhär ensam på över en vecka. Men det blir perfekt att lyssna igenom Loke, Strip music och Bright eyes. Sova länge. Ta det lugnt. Njuta.

Men vem försöker jag lura?
En del minnen varar bara sålänge smaken stannar kvar.

...med ett verklighetstroget gevär.

Jag hoppas Olivia Bergdahl hittar på något nytt snart. Hon borde ha tagit studenten nu. DEMO är den första poesisamlingen jag köpt. Jag lär läsa hennes nästa också.

Festivalen igår gav mig riktig mersmak och stämningen var perfekt. Dropkick Murphys var episka. De må låta smått enformiga på mp3, men ett gäng galna irländare med dragspel och säckpipa var precis vad stortorget behövde. Med en folköl i handen svängde vi med publikhavet och allt var bara så perfekt som det ska vara. 

 Jag minns tider i moshpits och skitiga läkarrockar då man pussade heta tjejer i dreads som man inte visste namnet på. Och kontronterad med mina lundavänner efter sommaren möttes jag av en kalldusch. "Värst vad du ser alternativ ut Simon. Du ser nästan hård ut." Har jag töntat till mig det senaste året; har jag givit sken av att vara en nördig fysiker i glasögon som sjunger i kör och bara dricker finöl på onsdagar?

När alla polare lever rövare i London, Paris, Barcelona, Oslo, Tokyo har jag försökt skaffa mig ett liv här i Lund. Men frågan är ju om jag inte borde kommit längre - hittat de knarkigaste krogarna, knäppaste kalaskompisarna och billigaste smuggelölen. Men vissa saker får stå tillbaka ibland. Galen får jag kanske vara på sommaren och istället glädja mig åt min stora lägenhet, mina vackra fysikböcker, min underbara kör, mina söta karatekids och mina fina vänner - även om vi inte alltid käkar kattungar till frukost, spottar snus och tuggar taggtråd till technopunk.

Du vill till Skåne och sjunga sommarens sista lovsång.
Det vill också jag.

Så då har man genomfört ett sommarvikariat som vårdbiträde på Nömmeberg. Jag trodde aldrig det kunde gå så fort. Men vistelsen där måste ses om närmast idyllisk under förhållanderna med vacker utsikt och riktigt bra medarbetare. Har jag nått mitt mål; att bli en bättre människa med en bättre ekonomi? Svaret må dröja. Kanske är jag där nästa sommar också?

En liten del av min intjänade förmögenhet spenderar jag på en dator. Den sitter jag vid nu. Det är en bra dator som till skillnad från min förra faktiskt kan köras en timma på batterierna. Därför sitter jag nu i sängen och skriver innan jag somnar. Sömn har det blivit dåligt av det senaste dygnet. Mitt liv berikades ändå.

Det är underbart att vara tillbaka i lägenheten här i alla fall. Det känns nästan som mer hemma än Småland nu. Vattnet smakar förvisso annorlunda och en frän doft av havet når till centralstationen. Men jag har ett liv här nere. Jag har fått post och vänner. Min cykel står parkerad här. Det står mitt namn på brevlådan. Min sambo säger "välkommen hem". Så kom hem till mig och hälsa på. Säg hej. Och låt oss göra vad vi aldrig gjorde i den vackra drömmen.

Det vill också jag.

Je suis à vous.

Så en ödesdiger tisdagseftermiddag köper jag och syster pizza, choklad och tömmer några av helgens kvarlämningar i kylen.

Sen har jag ett avkylande samtal med min vän i regnet. Och jag inser att allt är jättebra. Är det vinet som talar? In vino veritas.

Jag vill samla allt vackert i världen på en enda plats. Där ska jag äta upp det- alltihop; avnjuta det som ett stort svart monster och för alltid bära med mig det i min mörka monstermage.

Precis så går jag nu med huvudet fyllt av the Beatles efter att ha frossat i 60-talsromantik och snygga covers i filmen med samma namn som ovanstående rubrik och - tada! - en beatles låt... Där har alla något att mysa till dessa regniga dagar. En annan ska ju bara jobba fram till torsdag, sen har jag också lite tid att göra onödiga, mysiga och roliga saker. Malmöfestivalen är ett säkert kort. Malmömaffian med förstärkning av sysKonen med stort K. Heleneholm kommer aldrig vara farligare.

Och en ödesdiger tisdag efter jobbet ryker saxen fram och massakerar mitt hår. Salong Simpen klipper till hårt och skoningslöst när luggen ligger snett. Sen är det ett fantastiskt sätt att vara självdestruktiv en gång i halvåret. Har jag en bra dag kanske det ramlar in en bild så småningom.