En ständig flykt till verkligheten
Ja, vad ska man säga. Är detta livet? Att vakna klockan 0600 fem dagar i veckan och slita ut knän och handleder?
- Knappast.
Men det är härligt att ta tankarna av allt annat. Som alla banden jag kommer missa när Arvika går av stapeln. Hur många polare som åker dit som jag skulle hugga benet av mig för att träffa (sålänge jag inte missar jobbet). Och allt kul som folk verkar göra överallt i världen. Sist men inte minst: all skit jag råkar stå och vada i utan att kunna veta vad jag vill och ska göra. Att jag sedan råkar vada i skit rent bokstavligt därtill gör inte mycket; man vänjer sig.
Att man får en måndagskväll med tillhörande tisdagsmorgon ledig är bara en olycklig tillfällighet som bryter rutinen och ger utrymme för oro. Man sitter i samma sits som många gånger förr och är alltid lika mållös, hoppfull, rädd, nyfiken och ivrig. Inget går tillräckligt snabbt; inget är tillräckligt varaktigt, inget är nära nog; inget är tillräckligt tydligt; inget är så enkelt som att bara hänge sig och ta smällen när den kommer. Men det går inte heller att göra.
Så gör mig sällskap en kväll då och då. Diskutera livets förgänglighet, människors ondska, goda viner, god musik och dåliga vanor. Tills dess ligger min själ och slumrar för att inte ta skada av tomheten och kvalet, medans min kropp följer Sisyfos uppför backen.
