simonkaizer

När jag kommer hem svettig från jobbet är huset fullt av främlingar. Eller gäster i varje fall; jag känner ju trots allt merparten av min mor och fars arbetskamrater. Det är positivt då det medför framdukad lunch och efterrätt, vilket är mäkta uppskattat efter en dags (eller halvdags) kneg.

Jag är på det stora hela nöjd med sommarjobbet. Vårdbiträde för senildementa. Hela "torka bajs- mata -lägga till sängs"-rutinen känns rätt naturlig när man varit med i... ja, tre dagar. Det är ju ändå någon primitiv omvårdnadsdrift som figurerar hos alla människor.
  Sedan kan man fråga sig huruvida det är etiskt berättigat att jobba med omsorg av senildementa. Mänskliga rättigheter i all ära, men har man supit så hårt att själva hjärnsubstansen börjat ruttna så... lämnar vi den meningen oavslutad. Utilistiskt kan man tänka sig att den enda som tjänar på hela företaget är jag själv i och med min lön. Kants kategoriska imperativ talar mot mig då jag själv helst skulle klara mig utan blöja och tvångsmatning. Jag söker mig till humanismen och den kristna västvärldens förtvivlade förälskelse i allt levande. Sedan åkallar jag jantelagen och min plikt som proletär. Och skyller resten på makterna.