simonkaizer

Jag vill kyssas med 1800-talsryssar.
Olivia Bergdahl.


Så på väg från stationen efter att ha vinkat av syster ginar jag över korsningen i just det ögonblick då alla bilar har rött. På så vis blir det raka vägen till kyrkogården istället för att ta sig över 5 extra trottoarkanter, köra igenom en busshållplats och splittra en grupp småkids som hänger vid sidan av vägen. Jag möter ett hänsynslöst gäng cyklister på den 2,5 meter breda cykelvägen och en tant får för sig att skrika:
 - Det är enkelriktat!
 - Ja för fan. Jag är inte blind. Har inte missat skylten. Och jag är säker på att du betalar mer skatt än jag, missbrukar färre skadliga substanser, jag tror att dina föräldrar älskar dig mer än mina. Jag tror Gud älskar dig mer än mig. Var lycklig. Jag kommer brinna i helvetet innan dig, så snälla låt mig cykla på fel sida av vägen! tänker jag.

Genom kyrkogården cyklar jag lite långsammare. Det är njutbart - men också det egentligen förbjudet.

På vägen hem skickar jag ett sms till Malmö. Ikväll uppträder Maud Lindström med Cissi och Nour så vi ska stråla samman och peppa tillsammans. Med paraplyet i vänsterhanden, mobilen i höger och cykeln ostadigt vinglande i den vinande vinden kör jag nästan in i den mötande polisbilen vid Sofiaparken; men bara nästan.

Jag vill kyssa författare och visionärer
flitiga fotografer och konstnärer
som fångar avlägsna verkligheter
och vad är det de heter? - Estradpoeter.