Man får respekt och vänner...
...med ett verklighetstroget gevär.
Jag hoppas Olivia Bergdahl hittar på något nytt snart. Hon borde ha tagit studenten nu. DEMO är den första poesisamlingen jag köpt. Jag lär läsa hennes nästa också.
Festivalen igår gav mig riktig mersmak och stämningen var perfekt. Dropkick Murphys var episka. De må låta smått enformiga på mp3, men ett gäng galna irländare med dragspel och säckpipa var precis vad stortorget behövde. Med en folköl i handen svängde vi med publikhavet och allt var bara så perfekt som det ska vara.
Jag minns tider i moshpits och skitiga läkarrockar då man pussade heta tjejer i dreads som man inte visste namnet på. Och kontronterad med mina lundavänner efter sommaren möttes jag av en kalldusch. "Värst vad du ser alternativ ut Simon. Du ser nästan hård ut." Har jag töntat till mig det senaste året; har jag givit sken av att vara en nördig fysiker i glasögon som sjunger i kör och bara dricker finöl på onsdagar?
När alla polare lever rövare i London, Paris, Barcelona, Oslo, Tokyo har jag försökt skaffa mig ett liv här i Lund. Men frågan är ju om jag inte borde kommit längre - hittat de knarkigaste krogarna, knäppaste kalaskompisarna och billigaste smuggelölen. Men vissa saker får stå tillbaka ibland. Galen får jag kanske vara på sommaren och istället glädja mig åt min stora lägenhet, mina vackra fysikböcker, min underbara kör, mina söta karatekids och mina fina vänner - även om vi inte alltid käkar kattungar till frukost, spottar snus och tuggar taggtråd till technopunk.
