simonkaizer

Det är bara festivalsimon som talar. Vi var tvungna att brista ut i lite Dr Love-reminiscens för att stilla mitt skrikande behov av redlöshet. Självklart är det ingen som orkar käka taggtråd mer än en sommar per år, men när man står längst fram på kaizers orchestra tror man att allt annat är irrelevant. Då vill man gå klädd i svart och misshandla varje oljetorn med järnbatonger. Starta revolution. Röka cigaretter. Ta kontroll på kontinenten. Kasta av sig skorna, skita i smärtan och skrika: "skjut det svin som först ger sig! det är dags att leva eller dö" tills sommaren försvinner i snö.

Nu har jag svidande blå märken efter både kanyler och knytnävar på armarna. Jag vet att jag är ren; fast själen blir svartare.

Så det enda sätt att kunna fortsätta efter en kväll som denna - Kaizers Orchestra FFS! - är att köra ner sig i melankoli. Jag knarkar mina känslor när alkoholen och pengarna tagit slut. Och sittandes ensam i 109 övergivna kvadratmeter finns inte mycket att bli psykadeliskt glad åt direkt. Jag har inte varit såhär ensam på över en vecka. Men det blir perfekt att lyssna igenom Loke, Strip music och Bright eyes. Sova länge. Ta det lugnt. Njuta.

Men vem försöker jag lura?
En del minnen varar bara sålänge smaken stannar kvar.