simonkaizer

Tillsammans med fotonerna visar de att man inte behöver massa för att spela roll.

Svagt kaffe bara för den upplyftande känslan av skummad mjölk mot läpparna.
Six Feet Under för att distrahera hjärnan under lunchtimman.

Sedan härledningar tills ögonen torkar ihop till små russin och ramlar ner i röran av koordinatsystem och LaTeX-koder.

All night long I dream of the day, when it comes around it is taken away.

Som en gammal vän man aldrig slutar älska.

To give me just what i need.

Som kunde sända underbara rysningar ner för ryggraden när man gick på högstadiet och är minst lika potent idag som då.

Don't let it go to waste.


Så en dag när man vaknar har Filips bakmaskin tagit självmord och hoppat ner från diskbänken. Så får man börja baka bröd själv. Ett tillfredsställande knådande av mjöl och deg istället för Biot-Savart och annihilationsoperatorer som resten av dagen ägnas åt. 
  Nu handlar det bara om att förbereda sig mentalt inför den annalkande konfrontationen med Ulf imorgon bitti. Café et biscuit någon?

Och mitt i vintermörkret - som på något skånskt vis blivit ett inte alls lika bitterkallt tidigt vårmörker - beslutar sig cykellyset för att slutligen ge upp fullständigt och totalt. Med det överhängande hotet av cirkulerade poliser och de frukade böteslapparna förbereder man sig mentalt för den totala avsågning farbror blå skulle mötas av när han försöker pracka på ännu en oskyldig stackars fattig student en maffig nota. Man borde få in något om moral och tanke; det urholkade rättssystemet; hur vi alla är offer för omstädigheterna; mardrömmarna som skulle följa ännu ett hänsynslöst maktövergrepp mot en mindre auktoritär samhällsmedlem osv. osv.
  Tack och lov är kvällen inte så sen att mörkret absolut kunde motivera användningen av cykellyse och man kan ta den snabbaste vägen hem utan att riskera allt.
  Fast besluten om att inte spendera en dag till utan framlykta tog jag med det lilla LED-paketet upp till lägenheten och började pilla med skruvmejsel, osthyvel och fingrar. Batterierna var nya och kontakterna stack mot tungspetsen. Någonstans i plastskalet måste en glappande kontakt gömma sig och ett sökande börjar efter lösa delar eller metallkontakter. Efter en kvart inser jag att jag inte har minsta aning om hur den fungerar. Det är en lampa. Men jag hittar ingen kopplinga mellan av/på-knappen och själva lysdioderna, eller batteriet för den delen. Det är och förblir ett mysterium; jag känner mig fortfarande lite hotad av denna mystiska apparat som verkar kunna fungera av ren magi. Uppgiven petar jag på kontakterna med tungspetsen och upptäcker att de inte längre verkar leda ström. Så jag gör det enda rätta. Stoppar i en tuss hopknycklat tidningspapper och tejpar ihop helveteskapet med silvertejp. Works like a charm; every time.

Det tilltalar mig mer när det står "skapa ny post", "nytt inlägg" låter så himla trivialt. Det är något högtidligt i själva skapandeprocessen som tilltalar mig och kanske det som får mig att spendera dessa ack så värdefulla minuter vid tangentbordet. Att ge upp en liten del av sin själ till cyberrymden som ett offer, för att därigenom få evigt liv. För när människorna tagit död på varanda för årtusenden sen, kommer Guds bortglömda varelser från universums alla hörn fortfarande kunna läsa våra livsberättelser på diverse bloggar; se våra grimaser på facebook och beskåda livets viktigaste händelser på youtube.

Varför denna tomhet.

Likt en diskontinuitet i själva rummet som hindrar fortskridande i min fart, vilket tvingar mig att betrakta livet där jag står. Kunde vi bara rusa fram i ljusets hastighet vore allt lugnt, men vår massa är för stor och vår energi för liten. Därför sitter vi fast i det svarta hål vi kallar vardagen och väntar på livet, som om det skulle vara en tröst.

Men vad skulle jag göra med min månraket? Jag har inga mål.

Så sjunger popidolerna som reser runt världen och sprider glädje och tjänar pengar.

Men se bara vad fort tiden går. Inte bara dagar och värdefulla timmar innan tentamen, men även månader och - gud förbjude - år. Jag vet inte vad man ska känna när man bara har 3.5 år kvar som universitetsstudent - glädje och lycka över att vara på väg att lyckas? Med vad; slita sig ur ungdomens träsk och stelbent och högavlönad klampa in i vuxenlivet? Poängen är höga på sense of coherence-testerna men vad som drar ner mina värden inom standardavvikelsens ramar är meningsfullheten.

Som ett slag i magen.

Inte ens detta känns meningsfullt.

Skulle det bli mer meningsfullt om jag la ner mer mening i det; skrev som om någon bryr sig; det är väl det som är meningen med meningar.

Blir motsatsen till salutogenesis salutonecrosis; och är det därför jag inte varit frisk mer än en vecka sen i somras?

Vad är värst:
  reklam-banners som tar mer bandbredd än innehållet på en hemsida
eller
  söndagar som känns som fredagar och således vänder upp och ner på veckan
?

Det är djävulen i vardagskostym...

Som alla andra undrar man vad allt ska ta vägen. Helt plötsligt står man i en otrolig soppa där varje dag bjuder på något mer oerhört än den förra. Kommer den onda spiralen någonsin ta slut eller är det som Krunegårds mamma sa - restlessness grows worse every day?

Imorgon bär det i varje fall tillbaka till skåne, men tack varje (ironi) sveriges järnvägar blir det tillräckligt sent för att missa alla tre inbokade sjungningar. Man får väl se fram emot körfesten nästa helg och det kommande Haag-besöket istället.

I curse the sun so I can howl at the moon.

Och var i hela friden tog kreativiteten och passionen vägen?

Efter mycket om och men köper jag mig en sista-minutenbiljett hem till småland. Ännu ett projekt är avverkat i förtid och de lediga dagarna ägnas åt gos och spex med sina favoritläkarstudenter samt den nämnda hemfärden. Småland, småland. Inte ens gyttja, regn och kyla kan hålla mig borta från skogen. Här kan man låta tankarna vandra fritt mellan istyngda granar samtidigt som kängorna hittar nya vattenpölar att krossa de små isskorporna på. Men det snöar visst i skåne också; då känner jag mig lite hemma; mer och mer för varje dag.

Eftersom jag redan ätit ostron och chokladdränkta jordgubbar en gång idag fick jag tona ner på kvällsmaten och nöja mig med ravioli, hembakat bröd och underbara biscotti. Men jag var aldrig så värst petig med maten.

Och vad som än händer - om en månad eller ett år - så kommer jag kunna se tillbaka och säga att jag gjorde precis vad jag ville. Hell yeah.

I ett löjligt universum finns oändligt många onödiga saker.

Så istället för att söka och ständigt framskrida - som en annan progressionsknarkare - kanske man borde nöja sig med ett status quo av prodefinita perfektionaliteter; målet är ändå för avlägset för att ens drömma om. Så när man två dagar senare än väntat, men fortfarande tre dagar för tidigt, är klar med kvantmekanikprojektet finns inget kvar att göra. Ur tomma luften får jag slita mening och läsa böcker, koka kaffe, spela spel, spela in musik. Men en del av mig mår illa. Detta fasta tillstånd utan dynamik. Ground-state. Bound harmonic oscillations. Livet är allt annat än statiskt, men så gott som stationärt. Så ska jag vänta på att slås ur banan av någon plötslig energisk explosion eller krypa ur mitt potentialhål av egen kraft? Det är synd att min katt-lika natur förbjuder mig att vara alltför radikal och istället tvingar mig att finna mig i den behagliga illusionen av enkelhet som råder. Jag vill leva i ett excited state; smaka blod och gråta om nätterna. Kvävas och kämpa i svettiga osynliga armar. Men jag är rädd för konflikter; och rädd för rädslan. Så jag väntar...