Forever unfulfilled
I ett löjligt universum finns oändligt många onödiga saker.
Så istället för att söka och ständigt framskrida - som en annan progressionsknarkare - kanske man borde nöja sig med ett status quo av prodefinita perfektionaliteter; målet är ändå för avlägset för att ens drömma om. Så när man två dagar senare än väntat, men fortfarande tre dagar för tidigt, är klar med kvantmekanikprojektet finns inget kvar att göra. Ur tomma luften får jag slita mening och läsa böcker, koka kaffe, spela spel, spela in musik. Men en del av mig mår illa. Detta fasta tillstånd utan dynamik. Ground-state. Bound harmonic oscillations. Livet är allt annat än statiskt, men så gott som stationärt. Så ska jag vänta på att slås ur banan av någon plötslig energisk explosion eller krypa ur mitt potentialhål av egen kraft? Det är synd att min katt-lika natur förbjuder mig att vara alltför radikal och istället tvingar mig att finna mig i den behagliga illusionen av enkelhet som råder. Jag vill leva i ett excited state; smaka blod och gråta om nätterna. Kvävas och kämpa i svettiga osynliga armar. Men jag är rädd för konflikter; och rädd för rädslan. Så jag väntar...
