simonkaizer

Det tilltalar mig mer när det står "skapa ny post", "nytt inlägg" låter så himla trivialt. Det är något högtidligt i själva skapandeprocessen som tilltalar mig och kanske det som får mig att spendera dessa ack så värdefulla minuter vid tangentbordet. Att ge upp en liten del av sin själ till cyberrymden som ett offer, för att därigenom få evigt liv. För när människorna tagit död på varanda för årtusenden sen, kommer Guds bortglömda varelser från universums alla hörn fortfarande kunna läsa våra livsberättelser på diverse bloggar; se våra grimaser på facebook och beskåda livets viktigaste händelser på youtube.

Varför denna tomhet.

Likt en diskontinuitet i själva rummet som hindrar fortskridande i min fart, vilket tvingar mig att betrakta livet där jag står. Kunde vi bara rusa fram i ljusets hastighet vore allt lugnt, men vår massa är för stor och vår energi för liten. Därför sitter vi fast i det svarta hål vi kallar vardagen och väntar på livet, som om det skulle vara en tröst.

Men vad skulle jag göra med min månraket? Jag har inga mål.