simonkaizer

Och mitt i vintermörkret - som på något skånskt vis blivit ett inte alls lika bitterkallt tidigt vårmörker - beslutar sig cykellyset för att slutligen ge upp fullständigt och totalt. Med det överhängande hotet av cirkulerade poliser och de frukade böteslapparna förbereder man sig mentalt för den totala avsågning farbror blå skulle mötas av när han försöker pracka på ännu en oskyldig stackars fattig student en maffig nota. Man borde få in något om moral och tanke; det urholkade rättssystemet; hur vi alla är offer för omstädigheterna; mardrömmarna som skulle följa ännu ett hänsynslöst maktövergrepp mot en mindre auktoritär samhällsmedlem osv. osv.
  Tack och lov är kvällen inte så sen att mörkret absolut kunde motivera användningen av cykellyse och man kan ta den snabbaste vägen hem utan att riskera allt.
  Fast besluten om att inte spendera en dag till utan framlykta tog jag med det lilla LED-paketet upp till lägenheten och började pilla med skruvmejsel, osthyvel och fingrar. Batterierna var nya och kontakterna stack mot tungspetsen. Någonstans i plastskalet måste en glappande kontakt gömma sig och ett sökande börjar efter lösa delar eller metallkontakter. Efter en kvart inser jag att jag inte har minsta aning om hur den fungerar. Det är en lampa. Men jag hittar ingen kopplinga mellan av/på-knappen och själva lysdioderna, eller batteriet för den delen. Det är och förblir ett mysterium; jag känner mig fortfarande lite hotad av denna mystiska apparat som verkar kunna fungera av ren magi. Uppgiven petar jag på kontakterna med tungspetsen och upptäcker att de inte längre verkar leda ström. Så jag gör det enda rätta. Stoppar i en tuss hopknycklat tidningspapper och tejpar ihop helveteskapet med silvertejp. Works like a charm; every time.