simonkaizer

Så - nu är det mindre än åtta timmar innan jag måste ta mig upp ur sängen och knalla ner till informationsföreläsning med någon inspektör från statens strålskyddsmyndighet. Men jag måste ladda med Laakso innan jag vågar ta av mig kläderna och krypa ner mellan de kalla lakanen.

Det känns som jag åkt en katapultfärd tillbaka 2 månader. Lika skakad och skadad, lika ångestfull och osäker. Men det är väl bara att bita ihop. Man är trots allt bara 20 år och borde veta mer och bättre innan man kan ta några beslut. Att svamla i blindo på bara känslorna är väl det dummaste man kan göra, när det är just detta som lett en i fördärvet så många gånger innan. Synd bara att känslan är allt som spelar roll när höstmörkret kryper igenom gardinerna och regnet färgar allt grått. För ett år sedan fanns bara vi. Sedan började jag tvivla och tvivla och tvivla. Sedan fanns det bara tvivel. VARFÖR kan jag börja tro nu, när allt är för sent och jag borde glömma?

Så försöker vi älska livet...

Så en onsdagskväll ska vi träffas ett gäng hos en klasskompis och dricka vin. För att ladda om batterierna kan man ta en power-nap, men istället river jag loss lite power-metal på gitarren. Jag inser att det måste vara dags att skaffa ett band snart, annars kommer jag krevera i mitt lilla studentrum och kräkas svart ångest på väggar och gitarrer.

När jag ramlar hem efter utgången är det redan lunchtid och ett plåster har fastnat på mitt skrubbsår. Blod rinner och hår dras upp med rötterna när jag sliter av det med full kraft. Nu ska det bara läka.

Så vaknar man och känner inte igen sig själv. Som om ens kropp var ett monsters kropp och huvudet täckt av ögon och antenner. Människor följer en med sina blickar, vissa vågar inte gå nära, andra tittar bara åt ett annat håll. Man vet inte om det är ens stank eller sitt ofördelaktiga yttre som fyller dem med aversion, eller ren och skär rädlsa för vad man bär inom sig. Oförfalskad mordisk lust.

Att tömma soporna på golvet jag just städat; bränna upp en nyskriven roman eller döda något vackert. Jag visar mig kapabel till allt som jag hatar - destruktion för egots korta välbefinnande. Och där står monstret i ett hav av avföring och sjunker långsamt ner, kvävd av sin egen doft och piskad av sin egen spegelbild.

Det är för sent för ånger och reprimander, för goda råd och rationella beslut, självbehärskning och klinisk perfektion. Nu råder kärnvapenvintern och den förtärande förfäran måste klinga av innan vi kan krypa fram i dagsljuset. Det är bara så tråkigt att själv startat kriget, att själv både byggt och detonerat bomben som blev slutet för allt. Jag trodde det bara var monster som gjorde sånt. Är jag ett monster eller är jag bara en idiot?

Markus Krunegård kan fortfarande förtrolla en dag.

Labbrapportskrivandet går långsamt frammåt även om det tar emot att syssla med så enhanda och meningslösa saker. Det är som att släppa ett barn löst i en lekhage och be dem skriva en rapport om det efteråt.
Hade labbhandledarna kommit lite längre i planeringen av uppgifterna och utformningen skulle de kunna ställa större krav, men just nu känns det mest som att allt är lite ihophafsande av teori och repetition av moment som vi egentligen borde kunna. Fint med fördjupning förvisso, men det finns inte mer att säga än att det sket sig fast vi hade måttligt roligt på vägen.

Det mögliga brödet får jag släga i soporna, det är tur att man har kamrater i kollektivet som kan bjuda på frukost.
Utrustad med proviant för förmiddagen dyker man ner i sydsvenskans kulturblad och finner att Camera Obscura spelar på Debaser. Men med tanke på alla inlämningsuppgifter, karateträningar och sångövningar som ska genomföras under dagen känns detta långt borta. Men stärkt av gräddtårta och kärnenergi kan man trots allt ta sig an storstan även en Måndag! Således beger sig Lunds mest välpolerade kängor ut i mörkret, fyllda av dansande skälvande kött.

Så med två öl och en riktigt bra kompis kan förtvivlan vändas i triumf, och trots all smärta och separationsångest sitter jag här med tandborten i käften och är glad. Konserten var bra och känslorna kan tyglas tills nästa gång de ska på grönbete.

På bussen delar jag biljett med en främling. Hon säger tack så mycket när hon kliver av. Sedan återgår man till neutrontvärsnitten. Det är väl där jag är nu.

Recept för sadister:

Tag det bästa du har i livet.
Börja tvivla på det.
Är det inte tillräckligt dåligt får du göra det dåligt.
Förstör det totalt.
Insup din hemmagjorda dekadens och självhat!
Når du inte botten kan du fortsätta klösa i såren.