Torsdag
Så - nu är det mindre än åtta timmar innan jag måste ta mig upp ur sängen och knalla ner till informationsföreläsning med någon inspektör från statens strålskyddsmyndighet. Men jag måste ladda med Laakso innan jag vågar ta av mig kläderna och krypa ner mellan de kalla lakanen.
Det känns som jag åkt en katapultfärd tillbaka 2 månader. Lika skakad och skadad, lika ångestfull och osäker. Men det är väl bara att bita ihop. Man är trots allt bara 20 år och borde veta mer och bättre innan man kan ta några beslut. Att svamla i blindo på bara känslorna är väl det dummaste man kan göra, när det är just detta som lett en i fördärvet så många gånger innan. Synd bara att känslan är allt som spelar roll när höstmörkret kryper igenom gardinerna och regnet färgar allt grått. För ett år sedan fanns bara vi. Sedan började jag tvivla och tvivla och tvivla. Sedan fanns det bara tvivel. VARFÖR kan jag börja tro nu, när allt är för sent och jag borde glömma?
Så försöker vi älska livet...
