simonkaizer

Kören på Kents titelspår sjunger falskt och jag önskar att jag aldrig lämnat festen. Eller att jag aldrig lämnat lägenheten. Eller att jag aldrig lämnat småland.

Hade jag stannat vore jag nog uppe i salongerna igen; bankandes på trummorna till Skantz' gitarrivande. Hade jag stannat hemma hade jag inte lämnat sängen på hela kvällen. Hade jag aldrig någonsin kommit hit hade jag aldrig vetat av det fanstastiska jag missade, men jag vore någon helt annan stans. Jag hade gjort något helt annorlunda.
Jag hade med största sannolikhet inte suttit o bloggat på min olästa blogg klockan halv fem på natten. Hade du varit här? Hade hon varit här? Eller hade någon helt annat varit på någon helt annan plats?

Trots att man seglat på gränsen till extas hela kvällen har en del av mig varit nykter och betraktat vad jag gjort. Varje sekund var lika genomtänkt. Den enda stunden utan bitter självförnekelse var bakom trummorna eller på scenen; trots att jag gjorde halvkasst ifrån mig. Det enda jag kan tänka på nu är att krossa allt. Allt. Allt. Du och dina otrogna pojkvänner. Jag och mina drömmar. De tog mig ändå aldrig längre än så här.