Idioti
Så vaknar man och känner inte igen sig själv. Som om ens kropp var ett monsters kropp och huvudet täckt av ögon och antenner. Människor följer en med sina blickar, vissa vågar inte gå nära, andra tittar bara åt ett annat håll. Man vet inte om det är ens stank eller sitt ofördelaktiga yttre som fyller dem med aversion, eller ren och skär rädlsa för vad man bär inom sig. Oförfalskad mordisk lust.
Att tömma soporna på golvet jag just städat; bränna upp en nyskriven roman eller döda något vackert. Jag visar mig kapabel till allt som jag hatar - destruktion för egots korta välbefinnande. Och där står monstret i ett hav av avföring och sjunker långsamt ner, kvävd av sin egen doft och piskad av sin egen spegelbild.
Det är för sent för ånger och reprimander, för goda råd och rationella beslut, självbehärskning och klinisk perfektion. Nu råder kärnvapenvintern och den förtärande förfäran måste klinga av innan vi kan krypa fram i dagsljuset. Det är bara så tråkigt att själv startat kriget, att själv både byggt och detonerat bomben som blev slutet för allt. Jag trodde det bara var monster som gjorde sånt. Är jag ett monster eller är jag bara en idiot?
