simonkaizer

Tillsammans med fotonerna visar de att man inte behöver massa för att spela roll.

Svagt kaffe bara för den upplyftande känslan av skummad mjölk mot läpparna.
Six Feet Under för att distrahera hjärnan under lunchtimman.

Sedan härledningar tills ögonen torkar ihop till små russin och ramlar ner i röran av koordinatsystem och LaTeX-koder.

All night long I dream of the day, when it comes around it is taken away.

Som en gammal vän man aldrig slutar älska.

To give me just what i need.

Som kunde sända underbara rysningar ner för ryggraden när man gick på högstadiet och är minst lika potent idag som då.

Don't let it go to waste.


Så en dag när man vaknar har Filips bakmaskin tagit självmord och hoppat ner från diskbänken. Så får man börja baka bröd själv. Ett tillfredsställande knådande av mjöl och deg istället för Biot-Savart och annihilationsoperatorer som resten av dagen ägnas åt. 
  Nu handlar det bara om att förbereda sig mentalt inför den annalkande konfrontationen med Ulf imorgon bitti. Café et biscuit någon?

Och mitt i vintermörkret - som på något skånskt vis blivit ett inte alls lika bitterkallt tidigt vårmörker - beslutar sig cykellyset för att slutligen ge upp fullständigt och totalt. Med det överhängande hotet av cirkulerade poliser och de frukade böteslapparna förbereder man sig mentalt för den totala avsågning farbror blå skulle mötas av när han försöker pracka på ännu en oskyldig stackars fattig student en maffig nota. Man borde få in något om moral och tanke; det urholkade rättssystemet; hur vi alla är offer för omstädigheterna; mardrömmarna som skulle följa ännu ett hänsynslöst maktövergrepp mot en mindre auktoritär samhällsmedlem osv. osv.
  Tack och lov är kvällen inte så sen att mörkret absolut kunde motivera användningen av cykellyse och man kan ta den snabbaste vägen hem utan att riskera allt.
  Fast besluten om att inte spendera en dag till utan framlykta tog jag med det lilla LED-paketet upp till lägenheten och började pilla med skruvmejsel, osthyvel och fingrar. Batterierna var nya och kontakterna stack mot tungspetsen. Någonstans i plastskalet måste en glappande kontakt gömma sig och ett sökande börjar efter lösa delar eller metallkontakter. Efter en kvart inser jag att jag inte har minsta aning om hur den fungerar. Det är en lampa. Men jag hittar ingen kopplinga mellan av/på-knappen och själva lysdioderna, eller batteriet för den delen. Det är och förblir ett mysterium; jag känner mig fortfarande lite hotad av denna mystiska apparat som verkar kunna fungera av ren magi. Uppgiven petar jag på kontakterna med tungspetsen och upptäcker att de inte längre verkar leda ström. Så jag gör det enda rätta. Stoppar i en tuss hopknycklat tidningspapper och tejpar ihop helveteskapet med silvertejp. Works like a charm; every time.

Det tilltalar mig mer när det står "skapa ny post", "nytt inlägg" låter så himla trivialt. Det är något högtidligt i själva skapandeprocessen som tilltalar mig och kanske det som får mig att spendera dessa ack så värdefulla minuter vid tangentbordet. Att ge upp en liten del av sin själ till cyberrymden som ett offer, för att därigenom få evigt liv. För när människorna tagit död på varanda för årtusenden sen, kommer Guds bortglömda varelser från universums alla hörn fortfarande kunna läsa våra livsberättelser på diverse bloggar; se våra grimaser på facebook och beskåda livets viktigaste händelser på youtube.

Varför denna tomhet.

Likt en diskontinuitet i själva rummet som hindrar fortskridande i min fart, vilket tvingar mig att betrakta livet där jag står. Kunde vi bara rusa fram i ljusets hastighet vore allt lugnt, men vår massa är för stor och vår energi för liten. Därför sitter vi fast i det svarta hål vi kallar vardagen och väntar på livet, som om det skulle vara en tröst.

Men vad skulle jag göra med min månraket? Jag har inga mål.

Så sjunger popidolerna som reser runt världen och sprider glädje och tjänar pengar.

Men se bara vad fort tiden går. Inte bara dagar och värdefulla timmar innan tentamen, men även månader och - gud förbjude - år. Jag vet inte vad man ska känna när man bara har 3.5 år kvar som universitetsstudent - glädje och lycka över att vara på väg att lyckas? Med vad; slita sig ur ungdomens träsk och stelbent och högavlönad klampa in i vuxenlivet? Poängen är höga på sense of coherence-testerna men vad som drar ner mina värden inom standardavvikelsens ramar är meningsfullheten.

Som ett slag i magen.

Inte ens detta känns meningsfullt.

Skulle det bli mer meningsfullt om jag la ner mer mening i det; skrev som om någon bryr sig; det är väl det som är meningen med meningar.

Blir motsatsen till salutogenesis salutonecrosis; och är det därför jag inte varit frisk mer än en vecka sen i somras?