simonkaizer

Så Gud dog i sin himmel och lämnade plats för samvetskvalen, de svåra valen, mollstämda gitarrslingor och höstkalla snöflingor.

Med c++-transponerad MatLab kod kliver jag in i den känslomässiga skuggan av hösten. Sommarens värme är borta och jag måste värma mig själv från insidan igen. Som fysiker har jag alltid förespråkat denna magiska kraft; energin som alltid finns dold i massan runt om oss. Den frigörs i förångande processer så fort bränslekropparna kommer tillräckligt nära. Men precis som kärnkraft lämnar mina kraftgeneratorer radioaktiva spår i själen. Nukleär betastrålning lär jag mig att hantera på fysiken, men betavågorna i hjärnan kommer plåga mig dagarna igenom.

Vad hjälper när det som hjälper mest är vad jag hatar mig för?

Coldplay får ge kvällens soundtrack, förutom Beatles som fortfarande ekar kvar genom Across the Universe.

Men faktum är att jag ingår i den glada subgruppen av kören som i år äras med ett luciabesök, inte i amsterdam men, på ambassaden i Haag, Red light district - here i come. Hela terminen kommer bli körig, lång och himla rolig.

I nuläget är det lugnt då vad som skulle vara en projektvecka kunde färdigställas på två dagar. Dötiden ägnas åt återhämtning av krafter, vilket kommer behövas inför nästa etapp.

I tankarna är jag redan i slutet av oktober; då kommer jag ha tid med något. Frågan är vad.

Sen är frågan om jag lurar mig själv; om jag gör det, hur länge kommer jag orka? Och om inte, vad skulle det ens betyda?

Så sitter man ännu en natt och lyssnar på Coldplay. Förundrad över hur mycket skit man egentligen tål. Varför sover jag inte nu; varför väljer jag Bright Eyes framför slutna ögon och sömnen?
  Villrådig är väl ett svagt ord för att beskriva min hjärna. Exalterad och utpumpad. Lycklig och uppgiven.
  När jag och ett par vänner ska hålla i Puben drar vi in femsiffrigt. Det är första gången det hänt utöver storfesterna eller specialannonserade pubar. Blöt, svettig, sliten och doftandes av fisksoppa och öl sitter man och begrundar det hela - vi är jävligt bra helt enkelt.
  Min goda avsikt att slutföra morgondagens alla räkneuppgifter i förmiddags stjälpte mig mest märker jag nu, då jag således helt saknar anledning att kliva upp imon. Därför kan jag sitta här och köra Violet Hill på repeat.

Så Broder Daniel får den oerhörda äran att avsluta kvällen innan solen går upp. I dream my days away...
Reality is for people who don't know what sqr(-1) is.

ögonen sluter sig. Luften är tung och kall. Det blir bra när man kan dela på allt, men du flyger nog högre än jag.

Helt utsvulten på sömn sitter man och nördar sig genom uppgift efter uppgift i MatLab-kursen. Helgen var kaos. Oväntad utgång på fredagen som slutade - ja - frågan är ju när fredagen slutade och lördagen började. Kanske var det klockan 11 när fadderkåren samlades bakfulla för att leda novischerna till nya äventyr och tidigare oskådade nivåer av dekadens. Öldrickande i stadsparken övergick i öldrickande på Fysikum som övergick i jobb klockan 2100-0400. Ikväll blir det wiskey på bag-in-a-box och trubadurkväll. Sömn?

Så nu skyller jag allt på allt och flyter med strömmen av oupphörligt stök. Förmiddagar med kakor, kaffe och kent blir öar av avslappning. Att avskärma sig från allt och alla verkar vara enda sättet att inte slitas i stycken.

Nu ska jag äta lunch, lyssna på bright eyes och hoppas på det bästa. Lördag?

Sekunden jag skrev ner orden i min sångbok fylldes jag av en känsla. Det gamla goda mörkret. Ingen som är smart nog kan ju undgå att inse världens vedervärdighet; men de som är lite mer skarpsynta kan se bortom meningslösheten och njuta av njutningen. Frågan är om det är självbedrägeri, självförsvar; klarsynthet eller naivitet. 
  Nu skrämdes jag i varje fall av den iskalla droppen som kröp ner för min ryggrad. Det är så fult att vara morbid. Meningslösheten som spottar all moral i ansiktet. Men en daglig dos dekadens håller själen pigg.

Så ikväll var det ju punsch. Bjöd på det och mig själv, då jag tågade in i sittningssalen iklädd morgonrock, kalsonger och tofflor. Allt var fint, men nu ska jag trött somna in.

Något inom mig skriker efter något jag inte kan få. Sometimes the same is different, but mostly it's just the same.

En måndag som alla andra kan man tycka, men det känns ändå bra.
Introduktion till Fysik 2 klockan ett. Innan dess en inbokning av läkartid. Eftermiddag: Besök hos läkare, uthämtning av penicillin, inmundigande av penicillin, inmundigande av Ipren, infinnande av må bra känsla, infinnande av syster och ännu mer må bra känsla.

Den skräck och komikblandande realisationen att jag, christian och malin (på min inrådan) inhandlat fel kurslitteratur övergår i lättnad när institutionskoordinatorn erbjuder sig att köpa böckerna till fysikum.

Även fadderaktiviteterna har kommit igång och alla kunde utföra sina plikter trots det sanslösa - rent ut sagt omänskliga - festandet på SSKK dagen innan. Sedan följer veckan med kör kick-off, klassåterförening och Ärtor&Punch med novischerna. Det är sjukt mycket på gång.

Jag får väl också bjuda på något, men jag var aldrig ett BD fan. Varför inte lite Turbonegro - You took a bite of my heart now I don't know what to do with it.