simonkaizer

Kanske borde förra inlägget utvecklas lite. Det handlar då om en nyskriven lite klämkäck sång i vilken hela den akademiska världen förgör sig själv i sin strävan efter empirisk precision och perfektion. Vad jag förundrades över var hur den i början komiska visan övergick i blod och massdöd. Snälla simon skriver en dystopi; var kom den ifrån?

Ikväll ska jag i alla fall dricka mina öl, lite glögg och förgifta mina lungor. Tills dess lyssnas det på NIN, Nick Drake och Nirvana.

Jag utgör en normaliserad vågfunktion över hela sängen
jag ska tunnla ner för trappan till pizzerian.
f(pizza) kan kollapsa i min mage.
När r(alc) åter utgör en punktpartikel
kommer Heisenbergs princip ge oss
tillräcklig rörelsemängd att klara ut festen.
Vi ska hålla koll så att vågtalsdifferensen
förblir liten nog att hålla oss kompakta.
Och när klockan är fasförskjuten med halva pi
då återstår bara vi. En komplexvärd funktion.
En väldefinierad union
redo att släppa alla vågegenskaper
förkroppsliga kvantvetenskaper
och likt en dissocierad elektron
bli en och densamma.