simonkaizer

Så helt plötsligt en dag försvann tiden ur funktionen och likt den perfekta tidsoberoende Schrödingerekvationen kan tillvaron låsas i ett stationärt tillstånd av total upptagenhet och förvirring. Här hade man kunnat leva för evigt, det är ändå spännande att aldrig riktigt veta vad som kommer hända ens nästa dag, utöver det faktum att man kommer vara väldigt upptagen med något. Men så mitt i allt kommer den lediga dagen då något bara måste bokas in. Sedan kommer fredagen som jag inte ens vågar tänka på, vilken i sin tur följs av den ödesdigra lördagen då allt kommer skjuta ut i tangentens riktning obönhörligt som en gevärskula.

Tack för allt. Jag hade aldrig överlevt utan stationära punkter i mitt liv; även de som är instabila. Men likt en kaospendel eskalerar jag ur fas, bara jag inte tar er med mig. Var och en för sitt eget krig mot alltingets jävlighet?