Kollektivt självmord
Sekunden jag skrev ner orden i min sångbok fylldes jag av en känsla. Det gamla goda mörkret. Ingen som är smart nog kan ju undgå att inse världens vedervärdighet; men de som är lite mer skarpsynta kan se bortom meningslösheten och njuta av njutningen. Frågan är om det är självbedrägeri, självförsvar; klarsynthet eller naivitet.
Nu skrämdes jag i varje fall av den iskalla droppen som kröp ner för min ryggrad. Det är så fult att vara morbid. Meningslösheten som spottar all moral i ansiktet. Men en daglig dos dekadens håller själen pigg.
Så ikväll var det ju punsch. Bjöd på det och mig själv, då jag tågade in i sittningssalen iklädd morgonrock, kalsonger och tofflor. Allt var fint, men nu ska jag trött somna in.
Något inom mig skriker efter något jag inte kan få. Sometimes the same is different, but mostly it's just the same.
