simonkaizer

Så Gud dog i sin himmel och lämnade plats för samvetskvalen, de svåra valen, mollstämda gitarrslingor och höstkalla snöflingor.

Med c++-transponerad MatLab kod kliver jag in i den känslomässiga skuggan av hösten. Sommarens värme är borta och jag måste värma mig själv från insidan igen. Som fysiker har jag alltid förespråkat denna magiska kraft; energin som alltid finns dold i massan runt om oss. Den frigörs i förångande processer så fort bränslekropparna kommer tillräckligt nära. Men precis som kärnkraft lämnar mina kraftgeneratorer radioaktiva spår i själen. Nukleär betastrålning lär jag mig att hantera på fysiken, men betavågorna i hjärnan kommer plåga mig dagarna igenom.

Vad hjälper när det som hjälper mest är vad jag hatar mig för?