Helgen v. 48

Bob hund blir det naturliga soundtracket till denna helg som bara utgör det absurda avslutet på en redan knasig vecka. Så här sitter man med näsan i sin feta bok om detektorfysik och shottar vodka i väntan på att ta sig till bussen.

Känslorna kan man tygla. Tankarna kan man styra.

Gårdagen spenderades hos en klasskompis som passade på att fylla år denna helgen, man känner sig så hemma i vissa sällskap. Det är bra. Kvällen som väntar ska spenderas i Malmö. Det har snackats om Distortion mellan mig, Maria och Marcus och turen har äntligen kommit att besöka Deep på detta ypperliga klubtillfälle. Så med Audioslave i lurarna cyklar jag väl till 171an och förbereder mig för en killer-weekend.

Konserten imorgon? Kostymen och noterna ligger tillsammans med tandborsten i väskan.

Torsdag

Så - nu är det mindre än åtta timmar innan jag måste ta mig upp ur sängen och knalla ner till informationsföreläsning med någon inspektör från statens strålskyddsmyndighet. Men jag måste ladda med Laakso innan jag vågar ta av mig kläderna och krypa ner mellan de kalla lakanen.

Det känns som jag åkt en katapultfärd tillbaka 2 månader. Lika skakad och skadad, lika ångestfull och osäker. Men det är väl bara att bita ihop. Man är trots allt bara 20 år och borde veta mer och bättre innan man kan ta några beslut. Att svamla i blindo på bara känslorna är väl det dummaste man kan göra, när det är just detta som lett en i fördärvet så många gånger innan. Synd bara att känslan är allt som spelar roll när höstmörkret kryper igenom gardinerna och regnet färgar allt grått. För ett år sedan fanns bara vi. Sedan började jag tvivla och tvivla och tvivla. Sedan fanns det bara tvivel. VARFÖR kan jag börja tro nu, när allt är för sent och jag borde glömma?

Så försöker vi älska livet...


Snart, så snart

Nu gäller det bara att sälja slut alla föreställningar av spexet och förtjäna sina kakor. Om precis en vecka kommer jag sitta på premiärfest i AF-borgens källarsal. Vem behöver kärlek när det finns spexare? Ingen känsla var bättre än att sluta ögonen i ett rum fyllt av vänner och bli kramad av okända men ändå välbekanta händer.

Ensamhetet är outhärdligt när man smakat på annat, men nu har jag än en gång valt den; på gott och ont. Men mest för att det var oundvikligt. På kents nya album sjunger de att de aldrig trott på att tro. Tvivel är det enda säkra. Jag tvivlar, men jag tror att tvivel är det enda jag har att erbjuda.

Nu ska vi bara sova och låta kroppen återhämta sig efter vaccinationsinjektionen igår. Sedan tentaplugga. Sedan träffa sina vänner. Helgen. Tentakvällen. Spexet. Helvetessöndagen. Gamla vänner. Det blir så bra.

Förresten så friade den seglande basen till sin flickvän på körfesten i skanör. Det var en höjdpunkt bland många den kvällen, men just detta fick mig att gråta.

Men å andra sidan

Men när man sovit sex timmar känns allt så mycket ljusare. Kroppen är pigg av allt vatten man druckit kvällen innan och det väntar bara fest och roliga upptåg med kören under dagen.

Tentan gick förresten bra igår. Vände bara bak o fram på kontakterna på en HPGe-detektor vilket gjorde att svaret blev bakvänt  - och missade en förbannad röntgenfoton såklart.

Nu ska jag ta med spadar till Skanör.

Sjunga falskt

Kören på Kents titelspår sjunger falskt och jag önskar att jag aldrig lämnat festen. Eller att jag aldrig lämnat lägenheten. Eller att jag aldrig lämnat småland.

Hade jag stannat vore jag nog uppe i salongerna igen; bankandes på trummorna till Skantz' gitarrivande. Hade jag stannat hemma hade jag inte lämnat sängen på hela kvällen. Hade jag aldrig någonsin kommit hit hade jag aldrig vetat av det fanstastiska jag missade, men jag vore någon helt annan stans. Jag hade gjort något helt annorlunda.
Jag hade med största sannolikhet inte suttit o bloggat på min olästa blogg klockan halv fem på natten. Hade du varit här? Hade hon varit här? Eller hade någon helt annat varit på någon helt annan plats?

Trots att man seglat på gränsen till extas hela kvällen har en del av mig varit nykter och betraktat vad jag gjort. Varje sekund var lika genomtänkt. Den enda stunden utan bitter självförnekelse var bakom trummorna eller på scenen; trots att jag gjorde halvkasst ifrån mig. Det enda jag kan tänka på nu är att krossa allt. Allt. Allt. Du och dina otrogna pojkvänner. Jag och mina drömmar. De tog mig ändå aldrig längre än så här.

Som vanligt

Så som seden bjuder står man än en gång naken på AF-borgens tak och sjunger Stad i ljus klockan halv två på natten. Staden är långt ifrån ljus men med världens bästa spex spelar det inte någon roll.

Kvällen avslutas kl 02.22 med något så oväntat som Björn Skifs Härligt, härligt. Men på något sätt passar det nästan. Vad ska man göra när man får tid att tänka och vila igen; kommer livet någonsin bli som man trodde? Eller är allt för härligt och farligt för att motstå?

Bättre scenare än aldrig

Nu är spexet igång på riktigt igen. Stämmor ska delas ut och repliker nötas. Skolan? Ja, det går som vanligt.

Inser dock att jag kan ha slarvat bort 10 timmars datainhämtning från detektorlabben. Undrar var den ligger...

RSS 2.0