Ännu en torsdag
Torsdag betyder räkneövningar, men jag upptäckte att jag några dagar före i planeringen och stannade således hemma. Mycket produktivt (inte). Jag har säkert löst 10 uppgifter i mina matteböcker och druckit en stor kopp gott kaffe, samt spelat Berimbau.
Capoeiraeventet är i full gång och det har tränats nästan oavbrutet i två veckor. Igår anlände folk från belgien och bazilien, och idag kommer ännu mer folk. 200 capoeiristas räkas det med till helgen. Helt galet.
Vad som är ännu mer galet är att jag vaknade upp med svullen och öm hals. Jag tänker döda någon om jag blir sjuk nu.
Jag har lite hemlängtan, men nästa stopp i småland verkar inte bli förrän farmors 80årsdag i slutet på februari. Utöver det vet jag inte vad som ska sägas. Idag ska här ätas linsgryta, drickas vitlökste, tittas på Crouching Tiger, Hidden Dragon, läsas lite matte och förhoppningsvis städas innan Metaleiro kommer och sover här.
Capoeiraeventet är i full gång och det har tränats nästan oavbrutet i två veckor. Igår anlände folk från belgien och bazilien, och idag kommer ännu mer folk. 200 capoeiristas räkas det med till helgen. Helt galet.
Vad som är ännu mer galet är att jag vaknade upp med svullen och öm hals. Jag tänker döda någon om jag blir sjuk nu.
Jag har lite hemlängtan, men nästa stopp i småland verkar inte bli förrän farmors 80årsdag i slutet på februari. Utöver det vet jag inte vad som ska sägas. Idag ska här ätas linsgryta, drickas vitlökste, tittas på Crouching Tiger, Hidden Dragon, läsas lite matte och förhoppningsvis städas innan Metaleiro kommer och sover här.
If you were a DNA-molecule, I'd like to be helicase-enzyme, so I'd get to un-zip your genes.
Haha, igår köpte jag 50 kg vikter för att kunna styrketräna hemma och bli av med min gamla träningsskada i axeln. Jag tappade dock lådan på parkeringen en kilometer hemifrån. Den gick sönder. Jag fick ragga skjuts av en snäll dam.
Dessutom träffade jag en ännu snällare dam igår på Rydbergs pub. Hon var från Borlänge. Gud vad jag älskar Borlänge.
I morgon ska jag ligga hemma o käka godis och läsa "Matematisk analys i en variabel" samt "Algebra och geometri", detta eftersom jag kommer "försova mig" till föreläsningen klockan tio imorgon.
Livet är en påse med jordnötter: det är fett och salt, och jävligt gott en fredagskväll.
Dessutom träffade jag en ännu snällare dam igår på Rydbergs pub. Hon var från Borlänge. Gud vad jag älskar Borlänge.
I morgon ska jag ligga hemma o käka godis och läsa "Matematisk analys i en variabel" samt "Algebra och geometri", detta eftersom jag kommer "försova mig" till föreläsningen klockan tio imorgon.
Livet är en påse med jordnötter: det är fett och salt, och jävligt gott en fredagskväll.
Like a ton of bricks
För att återknyta lite till förra veckan så fick jag visst VG på både optiken och vågläran. Det är därför jag gillar att plugga. Man lär sig så himla mycket. Nu är det bara Atomfysik, Relativitetsteori, Kärnfysik och Partikelfysik kvar, detta tentas på Fredag.
Jag lyckades bli klar med den sista labbrapporten idag också. Ett moment som hängt i luften oroväckande länge. Alla utom två lämnades in för sent. Vad som gjorde mig lite lack var att jag redan skrivit inlämningsdatum på alla labbar innan jag gick till Fysicum. När jag sedan upptäcker att ingen av handledarna hämtat eller rättat några rapporter ångarar jag att pennan var framme så snabbt. Det hade ju gått att skriva på alla labbarna att de var inne i tid, och på så vis garantera sig ett VG på hela kursen. Det är sånt man stör sig på. Fast å andra sidan har jag min heder i behåll.
Idag blev en hård dag. Var uppe tidigt för att hinna skriva och ligger nu söndertrött på sängen. Karate-ola skickade ett mail om terminsstart så jag infann mig givetvis på barnträningen klockan, lekte "hajar i havet" och tränade teknik med kidsen. Det är allt något speciellt med barnträningarna, de är helt galna i huvet, tar inget på allvar och bara ränner runt som arga getter. Men man blir så glad.
När barnen gått kunde jag och karate-ola fightas lite. Det är kul. Sedan kunde han lära mig en ny kata, det är också kul.
Var det dags att springa tvärs över stan för att hinna med capoeiran. Det var först efteråt jag märkte hur trött jag var. Efter att ha sprungit hem till vildanden fick jag sänka två råa ägg med lite kakao och mjölk för att återställa balans i kroppen. Karate-katan övades igenom en gång. Sen var det kört. Mitt på golvet faller jag ihop. Liggandes med huvudet mot sängkanten, oförmögen att lägga mig på sängen, käkade jag kvällsmat. Jag duschade i 20 minuter sittandes på golvet samtidigt som jag filade fötterna. Efter det orkade jag resa mig upp. Det är livet. Det är helt otvivelaktigt meningen att man ska leva så. Komma hem och vara glad att man överlevt. Och veta att man ska göra samma sak vecka efter vecka.
Det som verkligen tynger mig är inte mina verkande axlar, brännande fötter eller stela ben. Det är Ostrochorus. Emma som råkar vara körförman och råkar bo mitt emot mig cyklade förbi när jag joggade hemmåt. De saknade mig, de ville att jag skulle vara med, de tror det skulle vara bra. Men om jag ska graderas i Capoeira i Februari måste jag ligga i som ett svin nu, och blir jag graderad måste jag visa att jag förtjänar det genom att ligga i som ett svin. Två gånger i veckan är ingenting då. Jag behöver en dag till.
Nu ska jag lägga mig ner i sängen. Från ett hörn hör jag en högtalare eka: "Hold me tight, like a gun" och jag önskar plötsligt att det fanns någon här i rummet. Fast jag tröstar mig med att det är jävligt svettigt att sova två i en säng. Och jag känner mig fräch nu. Och people in love lie around and get fat.
Jag lyckades bli klar med den sista labbrapporten idag också. Ett moment som hängt i luften oroväckande länge. Alla utom två lämnades in för sent. Vad som gjorde mig lite lack var att jag redan skrivit inlämningsdatum på alla labbar innan jag gick till Fysicum. När jag sedan upptäcker att ingen av handledarna hämtat eller rättat några rapporter ångarar jag att pennan var framme så snabbt. Det hade ju gått att skriva på alla labbarna att de var inne i tid, och på så vis garantera sig ett VG på hela kursen. Det är sånt man stör sig på. Fast å andra sidan har jag min heder i behåll.
Idag blev en hård dag. Var uppe tidigt för att hinna skriva och ligger nu söndertrött på sängen. Karate-ola skickade ett mail om terminsstart så jag infann mig givetvis på barnträningen klockan, lekte "hajar i havet" och tränade teknik med kidsen. Det är allt något speciellt med barnträningarna, de är helt galna i huvet, tar inget på allvar och bara ränner runt som arga getter. Men man blir så glad.
När barnen gått kunde jag och karate-ola fightas lite. Det är kul. Sedan kunde han lära mig en ny kata, det är också kul.
Var det dags att springa tvärs över stan för att hinna med capoeiran. Det var först efteråt jag märkte hur trött jag var. Efter att ha sprungit hem till vildanden fick jag sänka två råa ägg med lite kakao och mjölk för att återställa balans i kroppen. Karate-katan övades igenom en gång. Sen var det kört. Mitt på golvet faller jag ihop. Liggandes med huvudet mot sängkanten, oförmögen att lägga mig på sängen, käkade jag kvällsmat. Jag duschade i 20 minuter sittandes på golvet samtidigt som jag filade fötterna. Efter det orkade jag resa mig upp. Det är livet. Det är helt otvivelaktigt meningen att man ska leva så. Komma hem och vara glad att man överlevt. Och veta att man ska göra samma sak vecka efter vecka.
Det som verkligen tynger mig är inte mina verkande axlar, brännande fötter eller stela ben. Det är Ostrochorus. Emma som råkar vara körförman och råkar bo mitt emot mig cyklade förbi när jag joggade hemmåt. De saknade mig, de ville att jag skulle vara med, de tror det skulle vara bra. Men om jag ska graderas i Capoeira i Februari måste jag ligga i som ett svin nu, och blir jag graderad måste jag visa att jag förtjänar det genom att ligga i som ett svin. Två gånger i veckan är ingenting då. Jag behöver en dag till.
Nu ska jag lägga mig ner i sängen. Från ett hörn hör jag en högtalare eka: "Hold me tight, like a gun" och jag önskar plötsligt att det fanns någon här i rummet. Fast jag tröstar mig med att det är jävligt svettigt att sova två i en säng. Och jag känner mig fräch nu. Och people in love lie around and get fat.
Extraschnellflug verbeigegangen
Det är vad tiden är, extraschnellflug verbei. Det bästa med vänner utomlands: alla konstiga ord man aldrig lär sig på tyskalektionerna. Extraschnellflug - jättefort helt enkelt.
Nu sitter man då här, pösandes i en säng som kostar mer än lägenheten den står i. Tur att den var på rea.
Jag väntar, andas, väntar och funderar. Tentan i optik och vågmekanik börjar om två timmar i skrivande stund. Jag lärde mig lins-makarformeln för mindre än tio minuter sen. Jag höll löftet jag gav i förra inlägget; jag tänker fan inte plugga när det är jul. Detta har som självklar konsekvens att jag om två timmar kommer göra min kanske hittills sämsta skrivning. Det blir bara så lätt lite för mycket.
Pluggandet började efter nyår tillsammans med tankar och tvivel. Är det verkligen rätt att åka tillbaka till Lund redan? Ska jag verkligen stanna här i fem år? Med min storasyster hemma från sin halva-jorden-runt resa kändes det så konstigt att plocka fram fysikboken igen. I denna takten kommer jag vara färdigutbildad sjukhusfysiker den dag jag fyller 23 men till vilket pris; utöver en halv miljon i studieskuld såklart? Jag har aldrig bott i London, åkt på turné med mitt band, gjort lumpen, tjänat egna pengar eller ens rest ensam utomlands. Det jag kommer minnas av min ungdom är min TI-84.
Efter att ha haft ett Dexter-marathon fick jag för mig att ladda ner några stycken klassisk musik. Chopin såklart eftersom det är agent Laundy's favorit. Tanken gäckar mig fortfarande: skulle jag kunna bli något inom musik istället? Jag lär aldrig få veta. Min gamla trumlärare i högstadiet, Hasse från Habo, sa till mig att gå en musikutbildning, bli musiker helt enkelt, det var det enda han kunde se i mig. Jag lärde mig spela piano i åttan, fick privatlektioner av Urban under min konfirmationstid - han återgick sedan till att vara konsertpianist - och gick från blinka lilla stjärna till klassiska stycken - ett och annat sött preludium - på ett halvår. Men därifrån kom jag inte längre. Sedan dess har jag bara rört ett piano för att se om det varit stämt eller inte.
Skulle jag tagit ett år och jobbat på lager eller industri; kanske till och med pendlat till Hok och knegat mig fram tillsammans med Ola? Det skulle gett mig all tid att bli bas-virtuous i Narcotic Seaweed, lira elgitarr som en gnu och spela piano varje dag. För att inte tala om all kampsport jag skulle tränat. Men troligtvis kommer jag växa upp att bli fullfjädrad fysiker, doktorera och forska, vilket också varit en dröm sedan barnsben. Mina musikinstrument kommer stå i min lägenhet/villa och någon gång kommer jag lära mig en och annan melodi. Jag kommer också ha respektabla grader i mist tre kampsporter. Men vem som helst som lagt lite hjärta bakom sina musikstudier eller träning kommer äga mig, vare sig det är stående fight eller gitarr- /trumsolo. Å andra sidan kommer jag rädda liv på något sjukhus. Mina vapen kommer vara atomer och kvarkar, mina toner kommer vara gammastrålar, mina instrument kommer vara tusen gånger mer finkalibrerade än det mest välstämda piano.
Men först måste jag sätta tentan och det är bara en timma kvar för mig att plugga. Förbaskade fasvektorer, diffraktionsdiagram och logaritmlagar.
Nu sitter man då här, pösandes i en säng som kostar mer än lägenheten den står i. Tur att den var på rea.
Jag väntar, andas, väntar och funderar. Tentan i optik och vågmekanik börjar om två timmar i skrivande stund. Jag lärde mig lins-makarformeln för mindre än tio minuter sen. Jag höll löftet jag gav i förra inlägget; jag tänker fan inte plugga när det är jul. Detta har som självklar konsekvens att jag om två timmar kommer göra min kanske hittills sämsta skrivning. Det blir bara så lätt lite för mycket.
Pluggandet började efter nyår tillsammans med tankar och tvivel. Är det verkligen rätt att åka tillbaka till Lund redan? Ska jag verkligen stanna här i fem år? Med min storasyster hemma från sin halva-jorden-runt resa kändes det så konstigt att plocka fram fysikboken igen. I denna takten kommer jag vara färdigutbildad sjukhusfysiker den dag jag fyller 23 men till vilket pris; utöver en halv miljon i studieskuld såklart? Jag har aldrig bott i London, åkt på turné med mitt band, gjort lumpen, tjänat egna pengar eller ens rest ensam utomlands. Det jag kommer minnas av min ungdom är min TI-84.
Efter att ha haft ett Dexter-marathon fick jag för mig att ladda ner några stycken klassisk musik. Chopin såklart eftersom det är agent Laundy's favorit. Tanken gäckar mig fortfarande: skulle jag kunna bli något inom musik istället? Jag lär aldrig få veta. Min gamla trumlärare i högstadiet, Hasse från Habo, sa till mig att gå en musikutbildning, bli musiker helt enkelt, det var det enda han kunde se i mig. Jag lärde mig spela piano i åttan, fick privatlektioner av Urban under min konfirmationstid - han återgick sedan till att vara konsertpianist - och gick från blinka lilla stjärna till klassiska stycken - ett och annat sött preludium - på ett halvår. Men därifrån kom jag inte längre. Sedan dess har jag bara rört ett piano för att se om det varit stämt eller inte.
Skulle jag tagit ett år och jobbat på lager eller industri; kanske till och med pendlat till Hok och knegat mig fram tillsammans med Ola? Det skulle gett mig all tid att bli bas-virtuous i Narcotic Seaweed, lira elgitarr som en gnu och spela piano varje dag. För att inte tala om all kampsport jag skulle tränat. Men troligtvis kommer jag växa upp att bli fullfjädrad fysiker, doktorera och forska, vilket också varit en dröm sedan barnsben. Mina musikinstrument kommer stå i min lägenhet/villa och någon gång kommer jag lära mig en och annan melodi. Jag kommer också ha respektabla grader i mist tre kampsporter. Men vem som helst som lagt lite hjärta bakom sina musikstudier eller träning kommer äga mig, vare sig det är stående fight eller gitarr- /trumsolo. Å andra sidan kommer jag rädda liv på något sjukhus. Mina vapen kommer vara atomer och kvarkar, mina toner kommer vara gammastrålar, mina instrument kommer vara tusen gånger mer finkalibrerade än det mest välstämda piano.
Men först måste jag sätta tentan och det är bara en timma kvar för mig att plugga. Förbaskade fasvektorer, diffraktionsdiagram och logaritmlagar.
