Little bit of christmas
Men ni har aldrig gått på universitet, så ni vet ingenting som Hundarna inte vet!
Allt är gött! Jag har nytt visakort, nytt munspel och nya pengar.
Jag har börjat kalla Vildanden för hem, det är underligt med tanke på att jag inte ens har en säng att sova på här.
Vad har jag här? Jag har en elbas utan förstärkare; en gammal, sliten gitarr; fem par jeans; en kavaj; en kostym; en frack; lite random tröjor o t-shirts; morgonrock; två jackor och två paraplyn; en bra bok; en tjock, jävla fysikbok; miniräknare; mobiltelefon; diverse papper; tre resväskor; sex par skor; karatedräkt; två karatebälten, ett gult och ett vitt (ohyeah); sparringhandskar; två stycken trekilos hantlar; en bärbar dator; en luftmadrass; en papperskorg; en väckarklocka; godis, chips och mat, samt sist men inte minst ett foto på Jossan och Lina som jag fick i födelsedagspresent. Jag har nog glömt några småsaker som nycklar osv, men detta är allt som finns i min lägenhet på 19 mäktiga kvadratmeter.
På fredag ska jag hem och känna mig som hemma. Småland. Låter som en nöjespark.
Föjlande fredag ska det gås ut och drickas dyr wiskey i jönkan: häng på.
All the things that made you sad, and i said: all we have to do is die. Vår och sommar i den låten. Promenader mellan kålgården och Pset i fuktig marsluft. Inlines i april. It's the stuff that get us through the life.
Nu är det stress igen. Rapporter som ska skrivas och tentaplugg på julafton; det är livet; man måste pressa sig själv under knivens egg för att komma vidare. Ingen kan förtälja om tiden som kommer; eg aer evig pint.
Nej, det enda man kan hoppas på nu är att man faktiskt hinner med allt det där man vill under julveckan: måste se mina goda kamrater om jag inte ska falla i bitar. Och en fin vinterdag ska jag och mina systrar ge oss ut med hästarna på skogsvägarna runt Hultarp. Då ska jag låtsas att jag har hur mycket tid som helst.
Försöka att inte tänka på spektroskop,
lasrar eller gitter eller en stående våg,
kadmium, cesium, thorium, radon,
vätespektra, Heisenberg, eller min cyklotron
Lorentz och Einstein, eller Pauli's elektron
Leptoner, fermioner och minsta boson.
Och alla små kvarkar ska lämna min sinne:
Som resistans i ett supraledande datorminne.
Sivert och gray, Bequerel och ampere
Voltmeter, gammarör lämnar jag här.
Integrerade förskjutningsströmmar må vara kul,
Men jag tänker fan inte plugga när det är Jul.
Allt är gött! Jag har nytt visakort, nytt munspel och nya pengar.
Jag har börjat kalla Vildanden för hem, det är underligt med tanke på att jag inte ens har en säng att sova på här.
Vad har jag här? Jag har en elbas utan förstärkare; en gammal, sliten gitarr; fem par jeans; en kavaj; en kostym; en frack; lite random tröjor o t-shirts; morgonrock; två jackor och två paraplyn; en bra bok; en tjock, jävla fysikbok; miniräknare; mobiltelefon; diverse papper; tre resväskor; sex par skor; karatedräkt; två karatebälten, ett gult och ett vitt (ohyeah); sparringhandskar; två stycken trekilos hantlar; en bärbar dator; en luftmadrass; en papperskorg; en väckarklocka; godis, chips och mat, samt sist men inte minst ett foto på Jossan och Lina som jag fick i födelsedagspresent. Jag har nog glömt några småsaker som nycklar osv, men detta är allt som finns i min lägenhet på 19 mäktiga kvadratmeter.
På fredag ska jag hem och känna mig som hemma. Småland. Låter som en nöjespark.
Föjlande fredag ska det gås ut och drickas dyr wiskey i jönkan: häng på.
All the things that made you sad, and i said: all we have to do is die. Vår och sommar i den låten. Promenader mellan kålgården och Pset i fuktig marsluft. Inlines i april. It's the stuff that get us through the life.
Nu är det stress igen. Rapporter som ska skrivas och tentaplugg på julafton; det är livet; man måste pressa sig själv under knivens egg för att komma vidare. Ingen kan förtälja om tiden som kommer; eg aer evig pint.
Nej, det enda man kan hoppas på nu är att man faktiskt hinner med allt det där man vill under julveckan: måste se mina goda kamrater om jag inte ska falla i bitar. Och en fin vinterdag ska jag och mina systrar ge oss ut med hästarna på skogsvägarna runt Hultarp. Då ska jag låtsas att jag har hur mycket tid som helst.
Försöka att inte tänka på spektroskop,
lasrar eller gitter eller en stående våg,
kadmium, cesium, thorium, radon,
vätespektra, Heisenberg, eller min cyklotron
Lorentz och Einstein, eller Pauli's elektron
Leptoner, fermioner och minsta boson.
Och alla små kvarkar ska lämna min sinne:
Som resistans i ett supraledande datorminne.
Sivert och gray, Bequerel och ampere
Voltmeter, gammarör lämnar jag här.
Integrerade förskjutningsströmmar må vara kul,
Men jag tänker fan inte plugga när det är Jul.
C'est dur, la vie.
Ja, om förra helgen var hård var detta bara uppåt väggarna tokigt!
Mitt namn är Simon och jag är ett brottsoffer! Efter 18 år, 3 månader och 30 dagar norpar någon min väska och jag måste inse att världen inte är rosa skumbananer.
Så där står man; utan bankomatkort, utan cash, utan munspel och utan vare sig schampo eller deodorant efter träningen. Som tur är fick jag ta ut mig lite över Anúm och Preá som gav mig ett par rejäla blåmärken och snytingar i retur. Men när ilskan lagt sig kunde man springa tvärs över stan och ta ett par glas plommonsprit med en underlig tysk i en korridor; sen gick resten av helgen som smort.
Underbara klasskompisar och gamla vänner hjälpte mig när jag var bostadslös i två dagar; första advent fick firas med kören och så var det måndag igen.
Nu ligger jag på min luftmadrass på Vildanden i mitt eget korridorrum och lyssnar på Regina spektor. I morgon ska jag tillbaka till cyklotronenheten och följa radioisotopernas väg genom kroppen till fotoreceptorerna. Jag har fortfarande ingen mobiltelefon, men det skiter jag i; det fixar jag efter jul.
Det enda som verkligen irriterar mig nu är att den skamlösa bedragaren snodde Bröderna Karamazov som jag läst den senaste månaden på bussturerna mellan dalby och lund. Jag hade nämnligen bara tio sidor kvar. Hade de tagit väskan på lördagen vore det lugnt, men nu måste jag till biblioteket och leva rövare också.
Sen är det klart att mitt Lee Oscar saknas mig något fruktansvärt. Dessutom har jag eventuellt både herpes och hepatitvirus som kan ligga latent i munspelet. Jag hoppas tjuven spelade på det och dör av munsår, kräksjuka och körtelfeber.
Nu kan jag bara tänka på mat. Imorgon ska jag käka havregrynsgröt. Det är jättegott.
Il faut vivre. Il faut manger, au moins. Mais c'est dur; c'est tereblemant dur, la vie.
Mitt namn är Simon och jag är ett brottsoffer! Efter 18 år, 3 månader och 30 dagar norpar någon min väska och jag måste inse att världen inte är rosa skumbananer.
Så där står man; utan bankomatkort, utan cash, utan munspel och utan vare sig schampo eller deodorant efter träningen. Som tur är fick jag ta ut mig lite över Anúm och Preá som gav mig ett par rejäla blåmärken och snytingar i retur. Men när ilskan lagt sig kunde man springa tvärs över stan och ta ett par glas plommonsprit med en underlig tysk i en korridor; sen gick resten av helgen som smort.
Underbara klasskompisar och gamla vänner hjälpte mig när jag var bostadslös i två dagar; första advent fick firas med kören och så var det måndag igen.
Nu ligger jag på min luftmadrass på Vildanden i mitt eget korridorrum och lyssnar på Regina spektor. I morgon ska jag tillbaka till cyklotronenheten och följa radioisotopernas väg genom kroppen till fotoreceptorerna. Jag har fortfarande ingen mobiltelefon, men det skiter jag i; det fixar jag efter jul.
Det enda som verkligen irriterar mig nu är att den skamlösa bedragaren snodde Bröderna Karamazov som jag läst den senaste månaden på bussturerna mellan dalby och lund. Jag hade nämnligen bara tio sidor kvar. Hade de tagit väskan på lördagen vore det lugnt, men nu måste jag till biblioteket och leva rövare också.
Sen är det klart att mitt Lee Oscar saknas mig något fruktansvärt. Dessutom har jag eventuellt både herpes och hepatitvirus som kan ligga latent i munspelet. Jag hoppas tjuven spelade på det och dör av munsår, kräksjuka och körtelfeber.
Nu kan jag bara tänka på mat. Imorgon ska jag käka havregrynsgröt. Det är jättegott.
Il faut vivre. Il faut manger, au moins. Mais c'est dur; c'est tereblemant dur, la vie.
