The Deepest Blues are Black

Så ett par timmar innan gryningen kryper man runt i Fysiska institutionens hemliga tunnelsystem och smakar gammal spindelväv.

Och när gryningen kommer ligger man där under täcket och vill inte lyfta blicken. Sittande i de mest osannolika sitsar blir jag mer klaustrofobisk än i L-husets katakomber. Varje dag är en kamp mot mig själv och varje uppvaknande för med sig nya tankar som bara bidrar till förvirringen.

Skönt att bedöva hjärnan med lineärtransformer och Hermitiska rum.

Nu ska jag gå och lämna den sprängfyllda kassan från gårdagens pub - det var en hit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0