simonkaizer

Så då står vi här, på avgrundens kant; oändlighetens botten; nätternas gryning; dagarnas sista kvävande kvällning. Vad har vi gjort av den tid som så generöst flödat förbi, omåttligt långsamt och snabbt på samma gång? I en berusning bortom extasens vildaste drömmar stod vi två och två, radade i långa led och väntade på vår njutning. Lika vettlöst som handlöst; sanslöst och makalöst, kastade vi oss ner i livets kokande kittel vari vi sedan simmade tills tröttheten tog överhanden. Då sjönk vi, fortfarande tillsammans, ner och ner i människohavet som ingen Gudahand någonsin kunnat dela. Och framför profeten som förkunnade sitt glädjebudskap inför massorna tog någon din hand och någon tog min. Vårnatten viskade att ingen kan skilja drömmar från verkligheten och i ett hav av ljud hör man allt som bringar glädje. Så vi bejakade denna tysta önskan och i en kort evighet levde vi fort och dog tillsammans; du och jag. Men de dödas öron är även döva, och deras ögon blinda. Så när dansen blev för vild och livets vatten kokade inom oss tappade vi varandra; och vad gör man ensam utan ögon eller öron, i ett mörker som bara du kan lysa upp? Så när jag ser upp mot tidens skyar ser jag min barndom och jag ser drömmar. Jag ser dig och många andra. Men i det mörka djupet under mig kan jag inte se någonting.
  Jag vet bara att The Animal Five släpper en ny skiva i sommar. And then I will make love to you, in the still of najt.