Va donc!
Så sitter man här igen och önskar att man kunde franska och portugisiska. Men nej, jag talar hjältarnas och das Vaterlands språk.
Idag var det karatedax igen!
Full fart med kidsen och det var fler än vanligt, vilket medförde massa extra stök och stoj. Ungar är helvetiska ibland. Man undrar hur föräldrarna tänker när de dumpar ungen på karateträning när han inte vill träna. Hoppas de att vi ska lyckas bättre när de stått som handfallna idioter i det viktigaste utvecklingsskedet i barnets uppfostran? Och nej, vi får inte aga barnen bara för att vi tränar karate med dem. Men man får inte vara för hård. Våra ungar är ändå riktigt duktiga och det var fyra eller fem föräldrar på träningen och höll koll på oss; var engagerade och ansvarstagande.
Sedan var det självklart det sedvanliga kumite, kihon och katatränandet på "vuxentimman".
Värre var det med Capoeiran som fallit i glömska den senaste veckan. Cameleoa skadade nacken under en akrobatikövning och ambulans fick tillkallas, vilket självklart sänkte stämningen lite. Men det finns inget annat att göra än att sjunga och träna vidare.
Sen är det gött att känna hur bra man ändå tar tretimmarspassen när de kommer, fastän dagens inte var det hårdaste någonsin.
Och såhär efter en dag med hamburgertalrik, nekoashi-dachi, Rolles sats och differentialkalkyl är det underbart att lyssna igenom Dobrogosz mässa under stilla meditation. Imorgon är det övning med Ostrochorus, det är också tisdag, vilket medför sovmorgon med hemmabryggt kaffe och en stor portion havregrynsgröt. Sedan ska man försöka förlora sig i Analysboken och övningsuppgifterna inför tentan i slutet av månaden. Jag önskar bara jag kunde hitta den där känslan man hade under gymnasiet, när matematik var riktigt överjordiskt roligt. Jag behöver lite inspiration, en musa.
Idag var det karatedax igen!
Full fart med kidsen och det var fler än vanligt, vilket medförde massa extra stök och stoj. Ungar är helvetiska ibland. Man undrar hur föräldrarna tänker när de dumpar ungen på karateträning när han inte vill träna. Hoppas de att vi ska lyckas bättre när de stått som handfallna idioter i det viktigaste utvecklingsskedet i barnets uppfostran? Och nej, vi får inte aga barnen bara för att vi tränar karate med dem. Men man får inte vara för hård. Våra ungar är ändå riktigt duktiga och det var fyra eller fem föräldrar på träningen och höll koll på oss; var engagerade och ansvarstagande.
Sedan var det självklart det sedvanliga kumite, kihon och katatränandet på "vuxentimman".
Värre var det med Capoeiran som fallit i glömska den senaste veckan. Cameleoa skadade nacken under en akrobatikövning och ambulans fick tillkallas, vilket självklart sänkte stämningen lite. Men det finns inget annat att göra än att sjunga och träna vidare.
Sen är det gött att känna hur bra man ändå tar tretimmarspassen när de kommer, fastän dagens inte var det hårdaste någonsin.
Och såhär efter en dag med hamburgertalrik, nekoashi-dachi, Rolles sats och differentialkalkyl är det underbart att lyssna igenom Dobrogosz mässa under stilla meditation. Imorgon är det övning med Ostrochorus, det är också tisdag, vilket medför sovmorgon med hemmabryggt kaffe och en stor portion havregrynsgröt. Sedan ska man försöka förlora sig i Analysboken och övningsuppgifterna inför tentan i slutet av månaden. Jag önskar bara jag kunde hitta den där känslan man hade under gymnasiet, när matematik var riktigt överjordiskt roligt. Jag behöver lite inspiration, en musa.
Kommentarer
Trackback
