Non Serviam
Bloggen har då flyttats till ny adress meddelas jag. Publishme.se - ett ångestfyllt och tonårsdoftande skrik efter uppmärksamhet. Själv vill jag dock inte betraktas som rampljushora. Stolt konstaterar jag att antal besökare per dag snittar 1,2 ännu en vecka.
Torsdagskvällen bjuder på fler insikter:
Förutom ganska privata och relationsrelaterade händelseförlopp har jag tidigare betraktat tiden på IB som en utopi. Med utgångsbetyg som lovar mig tillträde till sveriges alla utbildningar och en labbportfolio som långt in på universitetet fugerar som eftersträvansvärd mall finns inte mycket som kunde varit bättre. Men en genomläsning av Bernur.blogg.se övertygar mig om att jag gått miste om fantastiskt mycket. Björn, aka Hin Håle, måste utan tvekan vara den sjukaste läraren som någonsin undervisat vid jönköpings stoltaste lärosäte. Hans blogg kommer från och med nu utgöra en del av min dagliga rutin och själsliga kultivering. Anarkisten som tatuerar Non Serviam på sin vänstra arm och iklär sig rollen som svenskalärare med de dolda motiven att frälsa sina elever från vardagens tristress.
På det stora hela är jag ganska melankolisk och nostalisk idag. Gårdagen bjöd på flera efterlängtade och oväntade möten. Ett gäng IB-lärare som invaderar Bongo Bar; glädje och sorg som möts och byts i varandra. Avslappnande konversationer med människor som inte finns kvar i ens liv och stela kramar som önskar säga mycket mer än man kan formulera i ord. Det hela är mycket omskakande och upplyftande på samma gång.
Så kan man lyssna på Zeigeist en sista gång innan man borstar tänderna och kryper till sängs. För ett år sedan såg jag dem på studentfesten. Fantastisk kväll. Man får väl ta det man fick och göra fina minnen av det.
Imorgon träffar jag Ola. Min godaste vän. Det är sådant man behöver - lever på. Goda vänner, goda förebilder och god litteratur. Och självklart lite Sex & the City.
Torsdagskvällen bjuder på fler insikter:
Förutom ganska privata och relationsrelaterade händelseförlopp har jag tidigare betraktat tiden på IB som en utopi. Med utgångsbetyg som lovar mig tillträde till sveriges alla utbildningar och en labbportfolio som långt in på universitetet fugerar som eftersträvansvärd mall finns inte mycket som kunde varit bättre. Men en genomläsning av Bernur.blogg.se övertygar mig om att jag gått miste om fantastiskt mycket. Björn, aka Hin Håle, måste utan tvekan vara den sjukaste läraren som någonsin undervisat vid jönköpings stoltaste lärosäte. Hans blogg kommer från och med nu utgöra en del av min dagliga rutin och själsliga kultivering. Anarkisten som tatuerar Non Serviam på sin vänstra arm och iklär sig rollen som svenskalärare med de dolda motiven att frälsa sina elever från vardagens tristress.
På det stora hela är jag ganska melankolisk och nostalisk idag. Gårdagen bjöd på flera efterlängtade och oväntade möten. Ett gäng IB-lärare som invaderar Bongo Bar; glädje och sorg som möts och byts i varandra. Avslappnande konversationer med människor som inte finns kvar i ens liv och stela kramar som önskar säga mycket mer än man kan formulera i ord. Det hela är mycket omskakande och upplyftande på samma gång.
Så kan man lyssna på Zeigeist en sista gång innan man borstar tänderna och kryper till sängs. För ett år sedan såg jag dem på studentfesten. Fantastisk kväll. Man får väl ta det man fick och göra fina minnen av det.
Imorgon träffar jag Ola. Min godaste vän. Det är sådant man behöver - lever på. Goda vänner, goda förebilder och god litteratur. Och självklart lite Sex & the City.
Kommentarer
Postat av: sofia (going on IB2)
Haha, det du skriver om björn är så sant. Åh, vad man ser fram emot varje lektion man har med honom; han lyckas göra varje läsbart verk till det mest intressanta hittills. Han bidrar dessutom med gyllene stunder som när vi fick lyssna på Kate Bush's wuthering heights när vi läste jane eyre. Sådana lärare borde alla ha!
Trackback
