When the red light district...
Ärligt, öppet och härligt, men likvälså otydligt och svårtolkat. Jag behöver inte det; jag vill bara ha känslan. Ungefär som när jag tvättar händerna i på tok för varmt vatten, bara för att känna en rysning längs ryggen när man sätter på kallvattnet. Men det kräver hängivelse. Ett leap of faith så att säga. All the love we left behind... forget the reckless things we've done, I think our lives has just begun.
Så kan man sitta otaliga kvällar och grubbla. Skulle det kanske vara på riktigt om man bara gjorde det till något mer än drömmar? Eller kommer man upptäcka att fem år gick förbannat snabbt i baskollektivet och att allt gick åt skogen i slutändan för att de chanser man fick tilläts rinna undan? Eller kommer man vara glad att man levde livet utan att bry sig om sina präktiga kärleksdrömmar när man hade chansen?
Just nu saknar jag bara känslan. Lika giftig som söt. Den som tvingade fram tårar ut varje textrad. Den som - Left me high and dry - efter en helkväll med ovisshet. Den som sa att allt bara skulle bli bra om man stannade kvar i det där ögonblicket, då önskningar och verklighet blandas i något slags crescendo av tankar och etsas fast i näthinnan lika tydligt som ett fotografi.
Men det går precis lika bra att hänga med kören på Bishop's med en London Pride i näven. När man vågar ta det låga F-et i den sista takten, ligger kvar för länge, blir utskrattad efter noter (höhöhö) men fortfarande vet att man var rätt ute. Livet är inte helt bortkastat vad som än händer. Och när man slår både kursare och kursledare på fingrarna med ett snyggt bevis framme vid tavlan och sätter Vg på en 15-poängare utan att blinka är man inte på fel väg heller. Och självklart har man kanonschyssta vänner som gör en glad även om klockan är fem i tolv en tisdag.
Positivpsykologi pratade Daniel om idag. Och visst funkar det!
I sommar kommer jag ha ett schysst och meningsfull jobb uppe på en grästäckt kulle ovanför en sjö ute i den småländska skogen. Och om fyra år kan jag titta tillbaka på tiden som spenderats här i Lund, och jag tror inte det kommer kännas hopplöst alls.
"Does peace come along with age? No, restlessness grows worse day by day." Men detta är inget worst case scenario så att säga.
