simonkaizer

Så en tisdagseftermiddag ger man sig ut i skogen. Tårna finner enkelt de stadigaste tuvorna i ett gammalt traktorspår mitt mellan två gödseldoftande ängar. Granarnas armar sträcker sig välkomnande mot löparen och den pälsklädda besten försvinner in under gröna savdoftande grenar. Någonstans, en kilometer från ingenstans, viker man av från den söndertrampade stigen för att finna en bättre väg till den soliga verandan. En göl, en pöl och en skimrande skogssjö försvårar marchen mot hemmet men över stenar och stammar rör sig sex tassar och fötter lika fort som vinden. Låt oss följa bäckens forsar till ett övergångsställe min håriga kamrat. Och så når man djupare och djupare in i skogen. Det är en ung skog med tunna glesa granar men mossan är lika tät och tjock som grenverken över huvudet. Halvmeterdjupt sjunker fötterna ner i den gröna bomullen och stegen blir tunga under några minuters löpning. Ett osannolikt komplex av fallna stammar och stenar leder oss över forsen. Men det hindrar inte att vi båda låter oss svalkas av det kristallklara skogsvattnet. Här bodde någon en gång i tiden, här byggde man en bro, här gick köpemän för att vattna hästarna för 100 år sedan. Men nu täcker mossan stenarna som en gång bar upp hovar, vagnar och fötter, och var vägen en gång gick går inte att utröna bland de unga stammarna. Solens ljus kastas åter i en grön nyans varän det faller i gläntan; det är sannerligen sagolikt. Men min svarthåriga löparkamrat har inte ro nog i sin hundsjäl att stanna längre än. Så återigen skuttar vi fram över tuvor och stenar i en livlig dans under vårsolen. Med en lätt vind i ansiktet och en grön skummatta under fötterna hinner rådjuret inte se oss och vi stannar en stund för att se henne beta. Jägaren vid min sida vill inte vänta utan manar mig ivrigt att fortsätta, kanske skulle han hinna ifatt henne om man lät honom försöka. Men någonstans går en kvist sönder under en fot; vinden vänder och vittnar om vår närvaro och det späda djuret skuttar snabbt iväg. Hon vänder sig inte ens för att se på oss. En sådan blick skulle en annan gång bara låta henne se jägaren greppa en krutosande, kolsvart gevärskolv och kanske skulle det kosta henne livet. Så rör vi oss vidare och finner höglandsleden; en bräcklig bro över floden vid vår sida. Fast det upptrampade vandringsspåret ger inte samma nöje som att leta efter djurstigar. När grenarna ständigt piskar ansiktet och min håriga kamrat finner viltspår att följa. Här har ingen människa gått de senaste månaderna. Men nu rör vi oss inte in i skogen längre och snart når vi traktorspår och betesmark igen. Ett stenrös och en gärsgård. Sol och blå himmel. Den gröna förtrollningen är bruten. Jag låter min vän tvätta leran av sina tassar i sjön innan vi skuttar upp mot husen och vi vinkar till vår granne som gödslar grödorna med sin traktor. Jag har alltid haft granskog på minst två sidor av huset så länge jag minns, det ger mig trygghet och lugn i sinnet.